- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 1. årgång. 1886 /
20:5

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kinden:

Framåt. &

s D

fram på den frusna sjön. Gälla stämmor,
klara skratt klinga genom luften, kall och
genomskinlig. Snön ligger tunn på mar-
ken, syng nästan knapt på träden; och
den bruna, vågiga ljungheden på andra
sidan sjön bryter sig mörk mot den öppna,
vida himlen — en skarp; krokig linie
mot. allt det ljusa skimret efter sol:
nedgången : brandgult, som förtonar i
blekgrönt, blekgrönt, som glider öfver i
blått —:— —

Kälken knarrar och gnisslar — hon
hviner fram genom luften. Bakifrån kän-
ner hon hans arm kring sin midja, hans

hastiga, fMåsande andedrägt, hör hans
järnskodde klack skräpa mot isen, Och

så gå de åter uppför den långa sluttnin-
gen, de andre kälkarne susa förbi dem —
ett varnande rop, ett enstaka ord, en
strålande blick — så äro de redan långt
ub på sjön.

— Oy hvad. , jag, är trött! sOch het!
Hon, kastar sig ned på kälken. — Hör,
ska’ vi inte gå ett litet slag genom sko-
gen? Och svalka oss. — Hva Henrik?

Så skum vägen slingar sig fram un-
der: de mörka tallarne, så fuktig och-stilla
luften i käns... Nu ljusnar det igen -—
från himlen ; faller der glaus öfver de
smärta, ljusgröna granarne; öfver furor-
nas. bruna stammar. och bokarnes terra-
cottaröda löfskrud. In i snåren går det;
han; banar väg och böjer undan .gre-
narne, trycker sig närmare och närmare
till hennes: sida tills på en gång nans
ansigte är tätt öfver hennes, och hon ser
hans ögon fuktigt glänsa i skymningen ...
Den frusna ljungen skriker under fötterna,
de sköra grenarne bråka. och falla om-
kring henne, de hvassa barren raspa emot
Hon hör hans steg bakom sig,

prasslet i buskarne — och darrande, bäf-
vande, utan att bry sig om att göra sig
reda för sin bäfvan, flyr hön som ett

jagadt djur.

Det svarta: vintervattnet forsar klart

öfver tufvornas långa, gröna gräs; snor |

sig kring de glatta, gråa stenarne, kastar
sig fram i hopp och fall, sjunger och lef-
ver. Hon står på den spetsiga stenen,
lyssnar med tillbakaböjdt hufvud, leende
åt hans ifver och åt sin egen oförklar-
liga rädsla.
hukande sig under grenarne, pelsmössan

Der kommer han nu fram — |

I på sned. öfver örat — storskrattande, när
han möter hennes blick.

| — En så’n hare! Är du rädd för
mig?
| — Rädd! — hon fnyser till. Nej —
inte en smul!
— Nå, hvarför står du då der och

vickar som en höna på en pinne? Akta
dig! — Du faller i.
| Han lyfter henne från stenen -— lyf-
ter henne högt och håller henne: fast i
| famn. Blicken brände mot hennes
| trotsigt, jublande segerviss:.
| Hur blodet sjöd och brände i ådrörna,
| hur styrkan jäste i hennes unga kropp! Så
slappades de knutna händerna och sjönko
| ned längs sidorna — hon slöt ögonen
| och liksom föll ihop under hans kyss.
| =— Henrik! — Märta I Skrik och halloj-
rop genom skogen.
| — Snälla du —-hon tyckte sjelf hon
| skämdes för sitt leende och sin foreerade
| röst — hvad är det der för kusinsprivi-
| legier? -—

Han står högt uppe på repstegen —
| armen, "bar och - muskelknutig, sträcker
sig uppåt, och handen knyter sig om tå-
I get. -Ofver den” vida, lösa tröjan böjer

sig den blottade halsen fram, och profi-
| len med sin linieraka näsa och sina half-
| öppna läppar står fri och skarp mot luft
I ten. - Matrosmössan bar glidit långt ned
| på nacken, det yfvigt krusiga, rödblonda
| håret glänser med metallglans i det hvassa
I ljuset öfver hafvet.
| — Seså Märta, stå nu inte der längre

och stirra på den der karlen uppe i re-
| pen, han reder sig nog utan att falla ner.
| Kommendörkaptenen har lofvat att visa
| oss sin egen kajuta.

— Jag kommer, Ebba, jag kommer. . .

Men hon blir stående stilla — på en
gång har hon mött hans ögon dessa,
klara, djerfva ögon under de raka bry-
nen.
| Han blir vid att så på henne — hällt
I hånande och misstroget, men dock med
I en viss dristig> naiv beundran. Och le-

ende, utan att en sekund flytta sin blick,
| lutar fröken Märta hufvudet mot masten,
"och i detta nu leker hennes fantasi en
underlig lek med djerfva, omöjliga tan-
i kar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1886/0409.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free