- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 1. årgång. 1886 /
23:15

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt.

=

15

sätta igång ett idéerikt, grundligt och rättvist me-
ningsutbyte om »indignationsliteraturen», ett me-
ningsutbyte, som således i allt skulle skilja sig
från Stella Klev2s artikel, hvilken i intet afseen-
de kan anses som ett värdefullt inlägg i en så
allvarlig frågas diskuterande.

Lika litet är det med anledning af Stella

Kleves personliga angrepp på min författarverk-

samhet, som jag anhåller om plats för detta gen-
mäle.

Endast anspelningarna på »anonymitet» och
»nedfäldt visir> i Framåts novemberhäfte hafva
kommit mig att framträda, för att sålunda föija
den publisistiska moral, jag anser oss böra efter-
sträfva, att hvar och en i bokstaflig och andlig
mening står för hvad han säger. —

Invan Stella Kleve åtagit sig den svenska
vitterhetens uppfostran, borde hon åtminstone i
fråga om den publisistiska ha fullbordat sin egen.

När hon i sin artikel säger, alt jag släpat
Otto Benzons »Karen» (i >En Skandale») genom
»en-akts, två akts och tre-akts pjeser,» till dess
hon blifvit >färglös och afbleknad som en skugga,»
och sedan af en anonym insändare får veta
(hvad hon onekligen bort ha tagit reda på förut),
att alla mina dramer utom »Ensam> äro skrifna
före »En Skandale» — hvad svarar hon då?
Icke med ett hederligt erkännande af sitt miss-
tag, utan hon kommer med svepskälen, att af
henne ordet (!) imitation »aldrig blifvit användt»
och att hon aldrig sökt inbilla Framåts läsare
något om tiden för framträdandet af »Dömd.»

Att kalla detta >rent språk» synes mig vara
mer än djerft!

Ehuru beslagen med slarf eller osanning med
afseende på Otto Beuzons inflytande på min
dramatiska diktning, utropar Stella Kleve det
oaktadt sin replik till den anonyme insändaren,
som anhållit om bevis: »Ar icke det bevis nog,
att hjeltinnan i fru Agrells sista drama »>Ensam,»

är af precis samma kvalitet som i hennes första, |
Oafsedt den tydliga obekantskap med |
styckena i fråga, som dessa ord röja, eftersom |

Dömd?»

Valborg Lindén och Thora Edlin äro två full- |

komligt motsatta karaktärer, är beviset, såsom
sådant, egendomligt nog. Om en författares se-
nare arbeten påminna om hans tidigare, skulle
detta bevisa, att de äro »efterklang» af en annan
författares arbeten! Något som blir än mera
barockt, när det gäller efterklang af ett arbete,
som kommit ut effer de för härmning beskylda.

Ej heller visar det särdeles samvetsgrannhet
att, sedan hon en gång blifvit upplyst om ett
>kronologiskt misstag,» genast helt frankt komma
fram med ett nytt och kalla Dömd mitt första
drama!

Alt ett ämne, som ligger i luften, samtidigt
gripes af författare i olika land, är en så föga
ovanlig företeelse inom literaturen, ait den ej
borde gifva anledning till så hårdragna slutted-
ningar som Stella Kleves. En fullkomligt sjelf-
siändig literatur skulle förutsätta ett fullkomligt
sjelfständigt folk, som icke löd under de allmän-
na kulturlagarna, men detta vore död, icke lif.

Att förneka svenska nutidsliteraturens skuld
till såväl Norge som Danmark, Tyskland och
Frankrike o. s. v. vore för öfrigt lika inbilskt,
som det är ovist att, under en fattigdomens tid

i sitt eget land, håna ärligt sträfvande författare,

utan att kunna erbjuda något bättre i stället.
Stella Kleve säger vidare, att det icke precis
sär roligt» att i längden höra talas om de miss-
förhållanden, under hvilka kvinnorna lefva, men
Stella Kleve kan nog få sitt själsbehof af nöje
tillfredsstäldt på annat båll, ty dragit någon vid
håret för att se våra dramer, det ha vi ändå
inte gjort. Dessutom lära viju riskera att »drunk-
na i böljor af skratt,» hvarför riktningen åtmin-
stone i det fallet borde kunna tillfredsställa henne.
Äfven låter hon oss förstå, att ämnet om verl-
dens dålighet är så svårhandterligt, hon skulle
vilja säga »personligt,» att det alltid får hehand-
| las med varsamhet och framför allt med klok:
het. Egendomliga ord i sanning af den, som
ett par veckor senare publicerar» Pyrrhussegrar!
Slutligen endast några ord om »>indignatio-

| nen,»

Det, som sagts i kvinnofrågan, har måst sägas.
Icke för att, som Stella Kleve, påstår »ställa
minnen i skamvrån,» icke för att anfalla man-
nen som kön, något som så olta och så oriktigt
| upprepas, utan för att påpeka häfdvunna eller

ladgstadgade orättvisor, fördomar och maktmiss:-

brukförhållanden, således tillkomna mer genom
| en kistorisk utvecklingsgång, än vare sig genom
| mannens eller kvinnans onda vilja, men icke
| mindre olyckliga och bämmande för det. Stella
) Kleve erkänner ju också dessa förhållanden ge-
| nom sina ord: »Herre Gud, det är naturligtvis
sant allt hvad de säga — sambhällslagarne äro
| allt för milda mot mannen och allt för stränga
| mot kvinnan. — Man skall således bara icke
| tala om det längre! Amnet är utslitet>. Utslitet!
|| Så smått ter det sig således för hennes blick!

För henne är det utslitet, derför att ett par tre
| författare samtidigt råkat behandla en sida deraf.

För henne är den ena delens af menniskosläg-
| tet kamp att förskafta sig hkställighet och rätt-
| visa redan afslutad, ja, till och med så afslutad,
att den kan affärdas med ett — skratt.

Denna slags final står deremot i full öfver-
| ensstämmelse med arten af den debatt Stella
Kleve sökt framkalla, och ämnar jag icke hä
) danefter åt denna motståndarinna égna något
|| annat svar. É
I Och nu till sist: några ord af tack till min
anonyme försvarare eller försvararinna. Det hade
|| varit önskligt, att han eller hon satt utsitt namn,
| men denna uraktlåtenhet skall jag försöka för-
|| sona genom att sätta ut mitt.

I) Alfhild Agrell.

I Stockholm den 10 nov. 1886.

fill alla dem, som i "Framåt"
skrifvit om "Pyrrhussegrar”!

|

| rar

| ec

| EE när jag i »Framåt» redan läst 3 å 4 sär-
| kli skilda artiklar för eller emot min lilla no
| vell »Pyrrhussegrar», publicerad i deuna tidskrift,
I finner jag mig befogad att gent emot alla dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1886/0479.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free