Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre teaterkvällar.
I
Ja bevars, det är lofvärdt. Men vill man |
det, då må man »skynda långsamt», vare
sig man: bor i ett land med stor publik eller
liten, med literära intressen eller ej. Eller
också bör man ha en stor, banbrytande ta-
lang, sådan som måste slå sig igenom.
+ .
+
Det var på dramatiska teatern, säsongens
första svenska original — som var värdt att
talas om — gick af stapeln: Tor Hedbergs
»En lifsfrågar.
’Tor Hedberg har skrifvit en duktig roman
och flera rent af förträffliga småskizzer. Han
har tagit sig vatten öfver hufvudet, när han
skref Judas, men den författare, som ej vå-
gar taga sig vatten öfver hufvudet, den når
visst ej särdeles långt. Nu hade han lagt
fram ett teaterstycke, behandlande ett psy-
Jiskt undantagsförhållande, och hade, för att få
motivet dramatiskt, inlagt i stycket ett kär-
leksförhållande, hvari den mjältsjuke man-
nens hustru och en hans vän spela hufvud-
rollerna,
Att ämnet — som jag antager är bekant
för Framåts läsare — lämpar sig för den
tuosmessig i intrigbyggnaden som Sardou el-
ler så outtömligt rolig som Labiche.
Men spiritnell, det är hvad han är. Och
| han känner sin publik och vet hvad den tål,
hur mycket at hverdagston, af realism, a
| frivolitet man kan servera den, utan att den
i
|
I
I
I
fina fernissan af elegans skrapas bort för
det, utan att man sällar sig till de omorali-
| ske, naturalistiske författarne, som naturligt-
| vis ej satt sin fot inom det molierska temp-
lets helgade murar.
Han visste också, hur mycket eller sna-
| rare huru litet nytt det behöfves i en ko-
| medi för att späda upp de hundrade reminis-
censerna, utan att publiken skall taga anstöt
af, att den sett så golt som alltihop förut,
dussintals gånger förut, i stycken af olika
namn och at olika författare, men med samma
grundidé, samma teatertyper — hvar enda
en — och i det stora hela samma utveck-
ling. Gondinet är en förståndig man, som
förstår konsten att förtjena en million på
ett teaterstycke, der originaliteten är obetydlig
| och förtjensterna bestå i en del kvickhet och
skildrande formen och endast der kunde af- |
vinnas allt sitt intresse, är tydligt och klart
och bar också från många håll blifvit påpe-
kalt. Men, soga taget är det väl intet, som
hindrar mig att skrifva romaner i dramatisk
form, att behandla romanämnet dramatiskt,
om Jag nämligen kan behandla det så, att
det gör sig väl på scenen.
Att en lifsfråga lefde så kort tid — be-
klagligt kort — berodde ej blott på publi-
kens ovana vid dylik spis, ej blott på den |
som under mesta delen af |
tunga stämning,
stycket beherskade scen och salong, utan äf-
ven på något annat, som jag strax skall
återkomma till.
Någon vecka efter Tor Hedbergs pjes stod
ett franskt författarnamn på samma teaters
program. Det var Gondinet och hans stycke
hette En parisare. Med glans hade Co-
quelin ainé fört komedien öfver tiljan i Moli-
tres hus, och sedan Coquelin ledsnat — gan-
ska snart — att anstränga sig med att upp
träda ett par gånger i veckan och den uvge
Baillet öfvertagit rollen, fortfor stycket att
draga folk till »Frangais». Öfverintendenten
Westin öfversatte det på vårt språk, och nu
var stycket färdigt att spelas för nordens
fransmän.
Man känner Gondinet. Han är på långt
när ej så djup som Augier, ej heller så vir:
| och "ringa tålamod,
I till teaterdirektionerna i sådant ofullbordadt
| tillstånd,
ändras i manuskriptet,
«denna handräckning,
| en stor del arrangeringsförmåga, scenvana.
Det är den sisträmda egenskapen, som i
allmänhet våra svenske originalförfattare
sakna. Orsaken till denna brist i uppfost-
ran hos de våra ligger i öpgen dag. Fler-
talet af dem, har ringa teatererfarenhet —
Stycken lemnas ofta in
att man förvånas ötver en dylik
missaktniog för handtverket, sjelfva handt-
verket, hvarpä i alla fall så mycket beror.
Det händer, att direktionen gifver förfat-
taren en eller annan viuk om hvad, som bör
de teatrar, som be-
stå sig med en särskildt anstäld literatör,
kunna till och med räcka författaren en
hjelpsam hand, någon gång till och med så
kraftig, att ett omöjligt stycke, tack vare
blifvit ryktbart och
äradt. Men detta händer naturligtvis sällan,
ibland omöjliggöres det helt enkelt derigenom,
att unge författare förklara, att de ej kunna -
eller ej vilja göra någon ändring i sitt ma-
| nuskript eller, om de bekväma sig dertill,
| inskränka dessa ändringar till bagateller, som
| hvarken göra från eller till i fråga om arbe-
tets förtjenst eller spelbarhet. I dylika fall
får författaren naturligtvis skylla sig sjelf.
Men för den, som ej arbetat mycket och
länge vid en teater, är det särdeles svårt att
på förhand rätta sig efter scenens tordrin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
