Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. tv
Må man gerna tillägga, att dock ingen
enda sålunda vunnen, personlig verklighets-
visshet kan sedan redogöra för sig sjelf med
alldeles lika noggranna uryck som vetandets,
eller på denna grund ega samma för andra
bindande kraft som den metodiska vetenska-
pens resultat.
Derom var ej heller fråga i mitt inled-
ningspåstående, blott om att icke all känd
verklighet är omnämd i och med det myckna
eller ringa, som man ve, utan att det äfven
varit verkligheter detta andra, med hvilket
aning, vilja, idealitet o. s. v. mer eller mindre
fullständigt kommit i beröring — samt att
möjligheterna af verklighetsupptäckter förme-
delst dessa, de känsligaste delarne af vär
varelse, skola — när helst blott nog främjande
omständigheter sammanträffa — om och om
igen visa sig outtömliga, eller såsom vore de
utan gränser.
Deremot »det vetbara», det vid hvarje
uppnådt skede af mensklighetens utveckling
redan vetenskapligt vunna har bestämda grän-
ser, sannolikt nästa gång rörliga, för tillfället
dock alltid orubbliga: Ja, kanske skola t. o.
m. några af dem komma att qvarstå såsom
för vårt vetande oflyttbara stängsel i alla
tider. Så tror åtminstone flertalet bland ve-
tenskapsmännen.
Hade nu skönliteratur och konst att
vädja blott till samma krafter och förnim-
melser hos menniskovarelsen som vetenska-
pen, så borde följaktligen för hvarje särskildt
kulturskede den estetiska alstringens gränser
sammanfalla med vetandets.
Detta är just, hvad den ryktbare franske
romanförfattaren Emile Zola påstår verkligen
vara fallet, eller att endast så mycket i den
vittra verldsliteraturen och konsten är af
värde, som kan tjena till bekräftelser på hans
egen nya skönhetslära, naturalismen, läran
om vetenskapens, konstens och vitterhetens
materiella kongruens. - Enligt honom skulle
nemligen dessa tre blott kunna formelt sär-
skiljas, men den enas innehåll rätteligen
hvarken under- eller öfverskjuta den andras.)
Mot nämda hårda öfverdrift vore nu
min mening att uppställa det icke natura-
listiska men naturliga. påståendet: Endast så
mycket af skönliteraturen eller af konsten
var och är af värde, som företer det geniala
+) Se en mängd vid olika tider skrifna artiklar
af kritiskt-polemiskt syfte, sedermera sammanstälda
inom en enda volym med rubrik Le Naturalisme.
verklighetssökandet, — alldeles likgiltigt sedan,
om och huru långt detta försiggår utom eller
inom. det för tillfället vetbaras gränser.
Just vitterhetens och konstens alltid mera
vidtomfattande område än vetandets är, efter
min tanke, enda fullt oangripliga skälet för
deras tillvaro. (är deras »raison d’étre»).
ag
Men i så fall, hvaraf har väl den nya,
besynnerliga läran uppkommit?
Härpå har svarats: af nutidsvetenska-
pens upptäckter hufvudsakligen inom den
kroppsliga verlden och i öfrigt af hela den
lärda forskningens alltmera skärpta syn på
sakenlighet, noggrannhet, såsom sitt första
och sista önskningsmål.
Svaret, som man tillsvidare finner vara
ganska allmänt i bruk, och hvilket vi derför
ännu så ofta få höra lämpas, vändas, kläm-
mas och vridas än hit än dit, är dock be-
klagligen från början till slut ett alldeles
omaka svar, passar ej i ringaste mån till
frågan. Det är i stället det dugliga svaret
på en annan fråga: om uppkomsten af hela
den realistiska rigtningen inom vitterhet och
konst, om det nu så vanliga skrupulösa akt-
gifvandet på modellens alla egendomligheter,
om äfven mästares återvändande till elevtill-
ståndet inför naturen och fruktan för att be-
träda sig sjelfva med dogmatism, med osjelf-
ständigt upptagna konstgrepp och fraser, i
stället för uttryck af på eget ansvar och
medelst insättande af sin egen varelse genom- -
lefd förvissning om sakernas verkliga inne-
börd.
Hela denna sistnämda rigtning är tek-
niskt-praktisk, har åvägabragt på alla konst-
närliga och vittra områden ett idogt förarbete
för en blifvande renässans-epok, men har
intet gemansamt med Zola’s naturalism, som
är ett teorem.
Förvexlingen har varit möjlig, emedan
märkvärdigt nog den franske teoretikern tillika
är en massivt begåfvad konstnärsnatur, hvars
diktning ej kunnat blifva utan inverkan på
samtiden. Mången ung försökare bland rea-
listerna har sålunda verkligen — åtminstone
styckevis — låtit rycka sig ur sin egen vakna
sträfvan genom försök att vid koncipiering
af sina dikter, taflor, musikstycken o. s. v.
tillämpa mästaren Zola’s stortaligt tvärsäkra
men i utöfning oanvändbara /feorier, enär han
förut haft stora anledningar att beundra den-
nes praxis. Dervid har dock medverkat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
