Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 2 Elisabeth Jerichau-Baumann.
natur, hennes djupaste lifskälla. Hennes sy-
ster, Rose Baumann, säger om fru Jerichau,
att hon växte upp som ett odrägligt barn,
fullt af egensinne och nycker, och att ingen
af syskonen kunde fördraga henne: Att hon
fick barn omskapade henne fullständigt. Det
gick henne som med mandelträden, hvilka
skjuta löf, först sedan de burit blommor. Fru
Jerichau liknar moderskärleken vid ett nytt
lifs- morgonrodnad, som sprider ett rent skim-
mer — :till och med öfver en Magdalena.
Och hon kände allvarligt betydelsen af mo-
derskallet. »Vi mödrar, säger hon, »ha en
dubbel pligt att öfva, emot Gud och gent
emot verlden. Ty moderns: hjerta är en
vagga för statsmannen, för den blifvande
familjefadern, för det nya slägtet>. Och åter:
»Mitt syfte med detta ihärdiga arbete för
penningeförvärf är blott att skaffa medel till
främjande af allt, som har någon andlig be-
tydelse för mina barns. Hennes många bref
på vers och prosa till sina barn äro genom-
andade af en sådan innerlighet, att det ibland
nästan förefaller, som hela hennes väsen ginge
upp i hängifvenhet och omtanka för dem. »Bar-
nen äro min enda verklighet», skrifver hon
och till dem: >»I sticken alla händerna i er
mors fickor... och det unnar jag erså gerna.
En moder är jag framför allt, och så länge
dessa ögon kunna se och dessa händer röra
sig, skolen I ej lida brist...»
Under ett besök hos baron Hambro på
hans egendom i närheten af London gär hon
ensam ut i parken och diktar följande:
God morgen, I elskede Blomster, I smaa,
Som titter i Gresset med Ojnene blaa,
Saa rodmusset denne, som Lillier disse:
Du ligner Marie, og de ligner Visse.
I ser paa mig Alle, som om I forstod,
At Savnet det drifver till Hjertet mit Blod;
Thi Moderen lienges, og Tankerne omme
Kjele for Bornene ret som i Dromme.,
Ja, se I kun på mig, I elskede Smaa,
Se på mig som hun med Ojne saa blaa
Som Zi, den söde, den yndige Pige,
Der kysser och kjeler for Mor uden lige.
Och ser jeg paa Hinden, saa rask og saa let,
Der standser bag Krattet, saa friskt och så
tet,
Ak, saa maa jeg tenke paa Drengene begge,
Og Heenderne maa jeg paa Ojnene ledgge;
Thi Taaren har skjult med sit taagede Slor
Alle smaa Blomster, son gleded mig for.
Sonen Harald var dock den, som må-
hända stod hennes hjerta närmare än de öf-
riga. Åtminstone beredde han henne den
största glädjen och sedan genom sin tidiga
död den djupaste smärtan. Och detta helt
naturligt. Af honom hade modern väntat
något stort och härligt, en förhoppning, som
väl må kallas grundad. Han egde som
konstnär föräldrarnes sammanlagda begåfning
mångfaldigad,; och hans karaktär och väsen
skildras som det mest ädla och älskvärda.
I ett bref till honom skrifver modern bl. a.:
»Kunde jag bara titta in till dig ett ögon-
blick och krama och klappa dig! Men jag
måste låta bli att tänka derpå, för annars
kommer längtan så stark, så stark! Ack, du
min egen gosse, hvad lifvet är tomt, när
man icke är hos dem som... utgöra högsta
delen af ens tillvaro... Men tiden skall väl
komma igen, min egen rare gosse, du store,
käre lille vän! Ja, ser du, att kela på papper,
det går inte bra. Då vet man ej, hvilka
ord man använder, allt ligger i uttrycket; ty
kärleken, som söker sitt uttryck deri, må
liknas wvid solljuset, som kastar sitt milda
skimmer öfver allt och förgyller och lyser
igenom -det simplaste strå, den fattigaste bygd,
så att de få en högre betydelse: Ja; min
egen gosse, med denna evigt varma moders-
kärlek innesluter jag dig och dina syskon i
mitt hjerta». Då hon efter en längre skils-
messa återser honom på våren 1870, skrif-
ver hon till sin man: »Harald är briljant och
ypperlig i alla rigtningar... Hans vilja och
gäfvor äro stora och goda, och han har utom
sina föräldrars talang och geni ärft dåds-
kraften och moderns käcka, verksamma ande.
Han är en man i ordets bästa bemärkelse:
nobel, kraftfull, ordentlig, flitig och en enorm
talang, som fullständigt slitit ut barnskorna.
Hela menniskan är så utvecklad, han är så
rar och älsklig, att vi, min egen, käre Adolf,
må knäppa våra händer och tacka Gud, som
ledt allt med honom till ett så härligt resul-
tat...»
Man kan inte undgå göra den anmärk-
ningen, att dylika utgjutelser röja en väl
långt gående beundran för sonen; och tro-
ligt är ock, att fru Jerichaus moderliga käns-
lor i icke obetydlig grad menligt inverkat på
föremålen för desamma. Hvad särskildt Ha-
rald vidkommer, var han heller icke blind
derför. Om han äfven i likhet med sysko-
nen obetingadt instämde i brodern Thoralds
ord till sin moder, att den sällsynta för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
