Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 Literatur.
städes i världen kämpar för lifvet med mo-
tigheter af alla slag.
Ar det icke Snoilsky, som en gång
sjungit i sin sonett »Vattenliljan»:
>»Hvem pejlar någonsin det mörka bruset,
Som bringar sångens hvita barn i ljuset,
Det bittra svall som bringar blomsterskörd?»
Den faller mig i minnet just nu, när jag
med »Stille Eksistenser» framför mig tän-
ker på Bangs öde. Hvad har försiggått,
som gjort ett så stort omslag i författarens
till >Haablose Slegter»’s och »Phaedra’s»
sätt att se? Hvad har vållat att han, den-
samme som utgifvit ofvannämnda arbeten,
kunnat skrifva någonting så annorlunda
som den nyaste af hans böcker, med pär-
lan »Ved Vejen» som tyngdpunkt? Hvad
är det för ett bittert hafssvall, som alstrat
den vackra vattenlilja författaren sändt oss
från sin landsflykt, och som säkert lika
mycket gläder hans literära vänner som
kommer dem på skam, hvilka förut ej för-
stått hans konst.
Här, i hans hemland, aktas han som
konstnär och beundras som stilist. Det
kan ej nekas honom originalitet och en ge-
nial ehuru ojemn kraft så i replik som
skildring; hans språkbehandling berömmes,
hans kvickhet, hans uttrycks lyckliga spel,
allt detta har skaffat honom många vänser,
men — . Där fins ett men,
Man har länge velat personligheten till
lifs. Den lycka han gjorde som helt ung,
hans många egendomligheter, hans narr-
aktigheter, om man så vill, allt detta har
skaffat honom en ilsken hop ovänner, som
passat på ögonblicket för att kunna skada
honom.
De ha sårat både med nålstygn och
brutala hugg, undergräft hans literära ställ-
ning, med åtlöjet och hånet förjagat hans
publik och skrämt hans förläggare. Och
till stöd för sina påståenden ha de hållit
fram »Haablose Slegter» och »Phiedra»
och ropat: är detta sundt, är detta godt?
Sälunda ha slutligen hans vänner mat-
tats efter att ha stridit sig trötta. Med
jolmig blefven entusiasm ha de slutligen
»gifvit tappt» och glömt, att de för några
år tillbaka hade en afgud som hette —
Herman Bang.
Hvad man under dessa omständigheter
här minst anade, var att man på nära håll
hade en utmärkt ung talent, som kunde
skrifva så som mun ville ha det, så äkta,
så redbart, så sundt och godmodigt samt
bäst af allt, så danskt, att man icke kunde
begära det bättre.
Minst af allt hade man kunnat förutse,
att Herman Bang skulle vara mannen,
Till jul utkom »Stille " Eksistenser>,
livars hufvudhistoria är »Ved Vejen», en
högst enkel historia för resten.
En järnvägstjensteman (vid någon liten
bistation någonstädes) och hans hustru lefva
sitt enformiga lif i små pjollriga lifsskift-
ningar med småstadens öfriga invånare,
prestens, enkans, den gamla mamsellen, ban-
folk och posttjensteversonal, alla möjliga
små hvardagsmenniskor sådana som vi sett
dem och känt dem och hört dem tusen
gånger. Her Bay, statonsinspektoren, har en
hustru, en yngre minniska, hon ser ordent-
lig och bra ut, men har inte ett grand af
en romanhjeltinna. De äro hvardagslyck-
liga, som folk är mest, halfälska hvarann,
tåla hvarann, gå och dras med sin smula
lycka, utan en tanke på att något kunde
vara annorlunda.
Så kommer der en person till. Han
har ingenting af en förförare eller Rinaldo
Rinaldini, af Hamlet, Faust eller något som
helst annat romanaktigt. Det är som om
Ibsen och Björnson med de unge norr-
männen, Strindberg med sina lärjungar al-
drig funnits. Herrn i Bangs bok luktar
roman så litet som ännu aldrig någon nor-
disk bokperson luktat roman. Vi läsa honom
inte alls, vi ha honom. Han uppträder hvarken
med sanningskraf eller annan deklamation,
Han är en person som vi sett här eller där, vid
vägen, någonstädes där vi varit eller rest förbi.
Nåväl — han kommer. Det blir alls
inga scener ’emellan honom och någon an-
nan. Ingen uppställning, inga målningar,
skiftningar och belysningar.
som man kan märka, ingen erotik, inga
neryspänningar, skälfningar och intet bråk.
Helt sakta, liksom i värkliga lifvet, utveck-
lar där sig en stämning af vänlighet och
förståelse emellan frun och den fremmande.
Han frifves i hennes närhet. Hon är som
förr — känner endast en smula tydligare
mannens råhet och brist på ömhet. ’Tiden
går. Det blir af vänskapen en sympati utan
ord, en from oskyldig kärlek, som när en
dag en blick förråder den, bryter alltsam-
mans.
Han far som han kom, för datt ej störa
Ingen kärlek -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
