Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
69
något, den där hvardagsmenniskan, som vi
känna från hvarsomhelst på vår väg! Hon
gestikulerar alls: icke, hvarken utvändigt
eller invändigt; man vet ej, om hon sörjer,
men till. slut blir hon sjuk. Det är kanske
förkylning, kanske trånsjuka, kanske olyck-
lig kärlek. Efter en tid dör hon, och han
– den främmande – sänder henne en
krans till hennes graf. - Det är alltsammans:
Men hur är ej allt detta skildrat, hur
enkelt och mästerligt! Det hjärtans småak-
tiga lifvet därborta, skvallret, de märkvär-
digt trånga vyerna, de snäfva tänkesätten,
de ytterligt begränsade intressena, allt detta
kraffs, som upptager alla sinnen på så olika
sätt, och som hvart och ett lynne behand-
lar och -vearbetar på sitt vis. Den äkta
mannen, denne :älskvärde egoist, med en
hel” del hufvudstadsgift som grums i bot-
ten på sin vänliga själ, hur ler han icke
emot oss, genomärlig, hemtreflig, godmo-
dig, en riktigt bra hedersknyffel, om hvil-
ken man inte kan säga ett enda ondt ord,
och som man likväl måste hata för all hans
söta lumpenhet, hans honom omedvetna smak-
löshet hans lättsinne.
När han med sin vän går och skryter
öfver gamla segrar, godmodigt skrattar åt
fordoms äfventyr och förtror om de nya i hu-
set nära intill, helt nära det hem där hu-
strun bor, och när han i samma andedrag
berömmer sig öfver sin lycka — -— hu-
Struns kärlek — ete; — är det så, att man
viämjes, och ändå är där intet särskildt äck-
ligt, lastbart eller öfverdrifvet hos mannen.
Man igenkänner Adam Homo, Petterson el-
ler Anderson, man vet, att man ser honom
alla dar och öfverallt, att man ler emotho-
nom i mer än ett sällskap och är i samma
ögonblick färdig att bedyra, att han är den
hyggligaste lilla karl i världen.
Bang har icke behandlat någon af sina
figurer styfmoderligt. Allesammans känna
vi. Den fattiga enkan, som ännu vill hålla
skenet uppe och likt en boll kastas mellan
de evigt grälande dötträrnes händer, mam-
sellen, som älskar sin hund och icke vill
visa det, utan istället går och smekar den
i lön, för att folk skall tro, att hon ej är så
Svag för kräket, den olyckligt älskande, ut-
blommade prestfröken, pastorn och pastor-
skan, stationsbudet, allesammans äro de
lika "ef rande och därföre lika intresserande
som sjelfva hufvudpersonerna.
Den unga fruns lif är tecknadt med en
slags ömhet, som är af en eger. domlig verkan.
Hennes föga komplicerade hvardagsnatur;,
sund - och normal, intar från början. Det
alldagliga förhållandet till mannen är så
bramlöst berättadt, att man nästan häpnar,
någonting så effektlöst brukar man egentli-
gen ej skrifva om, det lemnar man till
värkliga lifvet. Intet af indignation. Ingen
skugga för mycket eller för litet. Och un-
der resan till marknaden, hur riktigt och
sant utvecklar sig ej allting då! Deras
kärlek växer upp så sakta, att man ej mär-
ker den, en doft så fin och ren som en lil-
jas, och så svag, att den ej tål solens ljus.
Och ändå bringar den döden. Hon
känner sin pligt, den stackars obegåfvade
; hustrun, hon har visst aldrig läst Ibsen och
| Björnson, vet ingenting om Dockhemmet,
| skickat i väg denne andre
har aldrig anat, att man kunde skrifva fal-
ska vexlar och så moralisera upp sin man
och lemna hemmet, nej — hon tyckte sig
tvärtom vara en stackars förtappad varelse,
som vågade älska en annan. Och när hon
för att fortsätta
lifvet med mannen, kände hon en viss till-
fredsställelse öfver segern. Kanhända var
dock denna seger något dyrköpt. Ty den
kostade henne lifve et.
Den äkta mannen, som sörjer och re-
ser till Köpenhamn för att beställa grafsten,
är ypperligt skildrad. Fans strohet>, till-
fredsställelsen med sin egen utmärkthet, allt
detta är präktigt.
Den som läst »ved Vejen> glömmer
den sent.
De andra skisserna stå icke i jemm-
bredd med den sista. De äro småtäcka
och själfulla, som allt af Bangs penna;
några tyckas starkt influerade af det tyska.
Det skall emellertid bli ganska märk-
värdigt, att se, hur Bang utvecklas efter
detta. Skall denna alltigenom sunda och
friska flägt bebåda nytt lif, en ny välsig-
nelsebringande sommarskörd, ett tt godt år för
den danska litteraturen ?
Det gäller nu, att alla vänner till sund
läsning visa sina sympatier. Och i främsta
rummet de, som ej förr — af mer eller
mindre goda skäl — beundrat Bang. Nu
böra de läsa »ved Vejen» för att få orsak
att glädja sig öfver den stora seger denne
| författare vunnit .— äfven öfver sig sjelf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
