- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
96

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

926 Omvändelse.

var aristokratisk, och hennes afsky för allt fri-
tänkeri öfverträffades endast af hennes afsky
för demokratiska tänkesätt. För resten iden-
tifierade hon i sitt sinne det ena fullkomligt
med det andra.

Pastor Wik hade ifrån början hört till
hennes gunstlingar. - Han hade ett anspråks-
löst, stillsamt sätt och förstod att gifva åt
hvarje ord och åt hvarje — äfven den van-
ligaste — handling en anstrykning af from-
het och till och med presterlig värdighet
utan att någonsin glömma sin underordnade
ställning eller blifva docerande. Så hade
presten alltid varit en stående figur på de
Richterska bjudningarne, som voro berömda
och eftersökta i hela staden. Ingenstädes
fick man så god mat och drack så fina viner
som der.

Det var
rhenskt vin —

Ett skramlande väckte presten ur hans
djupa tankar. Han vände hastigt med en
rörelse af otålighet på hufvudet. Klockaren
hade snafvat öfver mattan.

Prestens blick gled öfver skrinet med
de heliga kärlen — han tryckte ihop läp-
parne och nickade helt litet med hufvudet.
Han tänkte åter på det gamla rhenska vinet
—> hvilken fröjd det var, när det rann ut ur
de mörkgröna buteljerna med lång, smal hals
och stort samvete. Och huru det oljade sig
i glaset sedan!

Nu var: det slut med allt det der, nu,
när Herren i sin outransakliga nåd kallade
husfadern från lifvet. Han fick tårarne-upp
i ögonen. Han skulle gå bort — Henrik
Richter — hans gamle gode vän, som han
så varmt. höll af. Ingen var så gästvänlig,
så hjelpsam som han, med en ständigt öppen
hand, när det gälde en insamling för något
välgörande ändamål. Hans namn stod då
alltid främst med en stor summa.

Ja, stadens välgörare hade han varit.
Pastor Wik visste, att han i sitt testamente
hade anslagit en summa af tio tusen kronor
för inrättandet af en skola för arbetarnes
barn.

I matsalen kom fru Richter emot pastorn.

Hon var en lång, något korpulent dam,
med ett ansigte som i ungdomen hade varit
vackert. Nu voro de gråa ögonen ihopknipna,
och skarpa linier kring ögonvrån och mun-
giporna gåfvo åt hennes uttryck något på
samma gång strängt och missnöjdt. Hon bar
en mörkgrå sidenklädning — af det tjocka,

isynnerhet en sort gammalt

mjuka sidenet, som elastiskt smyger sig efter
kroppen och ljudlöst glider öfver golfvet.

Pastor Wiks rygg böjde sig ovilkorligt
djupt. Han hade en ofantlig respekt för den
aristokratiska damen.

Hon räckte fram den smala, hvita handen.

, Tack, att ni kom — käre herr pastor!
Henriks själ törstar efter lifsens bröd. Han
har längtat efter er. Nu slumrar han. Dok-
tor Fredrikson gaf honom för en stund se’n
morfin — för att döfva plågorna. Vill ni
icke taga plats i förmaket så länge?"

De stego in. Kommersrådinnan lutade
sig tillbaka mot soffdynorna och berättade
med dämpad röst om den döende. Pastor
Wik satt midt emot henne med hopknäppta
händer. Och medan han med framäåtböjdt
hufvud lyssnade till hennes ord, hvilade hans
blick med en känsla af halft omedvetet väl-
behag på det rikt och smakfullt möblerade
rummet med sina mjuka, mörka färgtoner.

Ja, Henrik känner djupt sin ovärdighet
att, sådan som han är, träda inför Herrans
domstol," sade frun.

»Han — sin ovärdighet!" sade pastorn.
Och så tillade han med en suck: , Ja, vi äro
ju aila stora syndare inför Vår Herre.

Han hade velat tillägga ännu några ord
i samma mening. Men när han lät blicken
glida öfver de mörka, högkarmade sammets-
stolarne, den mjuka persiska golfmattan, de
dyrbara taflorna, som täckte väggarne, de höga
trymåerna, statyerna, som stodo omgifna af
mörka bladväxter — då kom det öfver ho-
nom som en flod, minnet af alla de trefliga
stunder, han fått tillbringa under detta gäst-
vänliga tak. Och hans stämning formade sig
till ord, och det blef ett långt, varmt tål, ett
loftal öfver den döende, deri han prisade hans
goda hjerta, hans välvilliga sinnelag, hans
uppriktiga fromhet. Och när han slutat med
att nämna de tio tusen kronor, som skulle
fortsätta den dödes barmhertighetsverk, efter
det han sjelf gått ifrån lifvet, då satt kom-
mersrådinnan med = battistnäsduken tryckt
mot ögonen:

,Ja — ni känner honom sannerligen så-
dan som han är, herr pastor! — Denna
skola! — huru varmt har den icke legat ho-
nom på hjertat, huru har han icke sörjt öfver,
att han icke kunnat göra mera. Ser ni —
herr pasfor! — det skall icke blott blifva en
skola, der tomma kunskaper skola inpräglas
hos barnen, nej, hela, deras sedliga uppfostran
skall den omhändertaga. Det är förfärligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 5 09:43:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free