Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
Unionsfrågan från norsk synpunkt,
dags e. m. den 21 juni. Det lydde sålunda:
»Stortinget fasthåller Norges kraf på en dess
likställighet i unionen motsvarande ordning
af utrikesärendenas behandling, och känner
sig förvissadt om, att en sådan ordning ge-
nom gemensamma bemödanden skall kunna
finnas. Med detta uttalande, som är uttryck
för öfvertygelsen om, att ömsesidigt erkän-
nande och tillmötesgående är unionens och
brödrarikenas bästa värn, öfvergår stortinget
till. dagordningen.»
Stortingets samtliga presidenter, Steen
och S. Nielsen (stortinget), -Qvam och W.
Konow (odelstinget), Hovig och Krogh (lag-
tinget), hade emellertid samlat sig omkring
följande af vänsterföreningen godkända utta-
lande: »I likhet med upprepade och enhäl-
liga uttalanden, i hvilka föregående storting
hafva framhållit Norges fullkomliga likstäl-
lighet inom unionon, — uttalar närvarande
storting den öfvertygelsen, att det norska fol-
ket i trohet mot konung och fädernesland
skall värna om rikets ära och rätt och un-
derstödja regerings och stortings förenade ar-
bete att förskaffa Norge den delaktighet i ut-
rikesärendenas styrande; som det tillkommer
i kraft af dess ställning som själfständig och
med - Sverige likstäld stat i unionen. Dokn-
menterna i saken bifogas protokollet.»
Detta förslag blef anbefaldt af stortings-
president Steen i följande ordalag: »under-
handlingarne hafva ej fört till något prak-
tiskt resultat; detta Hade också enligt min
mening varit en omöjlighet; i dokumenter
och uppfattning fins det för mycket af gen-
gångare från forntiden och måhända af dröm-
mar om framtiden, hvilka lifvet för längese-
dan förnekat — jag hoppas hos båda folken.
Men detta oaktadt äro de nog i stånd att
återväcka forna tiders fördomar och gifva
ökad näring till, hvad jag befarar skulle kunna
bli ett tvedrägtens och splitets frö, så det fun-
nes jordmån, hKvaruti de kunde trifvas. Jag
har velat ett öppet och bestämdt, men lugnt
uttalande, och därför har jag önskat dessa do-
kumenters framläggande i stortinget .. ..
Det visar sig nu vara ett faktum, att
Norges storting och regering äro ense om
hvad vår statsrättsliga ställning i unionen
kräfver.
Jag får säga, att den framställning vi
nyligen hört af ssvenska ord» äfven på mig
gjort intryck af öfvergrepp, blandadt med
hån och brist på erkännande af Norges rätt,
Men liksom det norska folket häri icke har
hört och icke vill höra en röst från det sven-
ska folket, så skall också det svenska folket
med öppet öra och hjärta höra vårt svar.
Det är lika lätt att gifva, som det är kort.
Det innehålles uttömmande, ovedersägligt och
klart uti vår grundlags första paragraf samt
uti själfva föreningsakten: »kungariket Norge
är ett fritt, själfständigt, odelbart och oför-
ytterligt rike, förenadt med Sverige under en
kungs, — och i riksaktens första rader he-
ter det, att »genom försynens mäktiga bi-
stånd har emellan Skandinaviens tvänne folk
ett föreningsband lyckligen blifvit knutet, som,
ej af vapen men af den fria öfvertygelsen
tillvägabragt, endast skall och bör hvila på
ett "inbördes erkännande af folkens lagliga
rättigheter.» Det är svaret.
Själfständighet och likställighet äro båda
rikenas rättighet, genomförandet häraf bådas
uppgift och wunderpanten på deras framtida
lycka och styrka. Denna rättighet kräfver
ingen tillökning på den andra partens be-
kostnad och fördrager ingen afprutning. Er-
kännandet häraf är den enda sanna unions-
politiken; hvarje annan politik, som ville
hämta sin styrka från andra synpunkter eller
uppställa för sig andra mål, är lika omöjlig
som farlig.
Att därför grundlagsenligt fastställa, att
den svenske utrikesministern äfven skall vara
vår — en rättighet för Sverige, en pligt för
oss — det är en tanke, som ingen norsk
mean will vidkänna sig. Att emot författ-
ningens och föreningens grundtanke nppgifva
själfständighetens dyrbaraste ägodel och kän-
nemärke, nej!
Ett folk, som lärt att älska friheten, att
bygga på sin rätt och tro på sin framtid,
kan aldrig antaga ett dylikt vilkor. Norge
känner djupt saknaden af full delaktighet i
utrikesärendenas behandling. Men för detta
eller något pris skall Norge aldrig köpa den-
samma; det vore att förspilla vår rätt till
den likställighet, vi hafva kräft och måste
kräfva, och det vore att rubba en af unio-
nens grundpelare» Talaren gjorde protokolls-
komitéens ord till sina: »i Norge kunde ej
pluralitet vinnas för den politik, som ville
köpa en reel fördel genom ett formelt upp-
gifvande af Norges likställighet i unionen.
Det norska folket är ett tåligt folk, och hvad
det önskar och kräfver som sin rätt på detta
område, skall det uppnå. Hvad det nu be-
gär, skall engång komma att erbjudas det.
Ty säkert är, att det ligger lika mycket i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
