Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
171
lif kan uppbyggas — icke ens hos djuren.
Omöjligt kan naturens mening vara, att vi
borde genom mångtusenårig odling hafva kom-
mit till en etisk ståndpunkt i sjelfbeherrsk-
ning, förutseende och hänsyn för andras väl
mycket wnderlägsen biets, myrans, djurmo-
derns?
Nej, vi nödgas erkänna, att intet af deof-
van nämda, som absolut giltiga uppstälda
förslagen kan tillämpas på alla. Men de två
första af alla etiska rörelser, att för en mera
aflägsen och större förmån frångå en närlig-
gande mindre och till undvikande af annans
Skada uppgilva egen fördel, äro alldeles oef-
tergifliga vilkor för samfundslif och för hvarje
slags progress - eller fortlefvande lycka —
gälla siledes verkligen alla menniskor; ät
ven makar, eller dem som vilja uppiosta sig
sjelfva till all varda makar.
Om denna - enklaste etik är
som vi måste tala.
det derför,
De små.
En barnhistoria af Georg Nordensvan,
fet var ingen vidare fridsam stämning
|) den morgonen i kammarjunkarens hem.
Frun hade hållit ransakning med pi-
som olofvandes varit ute och dansat
natten i föreningen Muntergökarne,
hade vaknat på orält sida och kin-
kade och väsnades, fast det var lille Kri-
stians namnsdag och fast han fått en grann
kask af pappa och af mamma en sparbössa,
som han för öfrigt tyckte var en mycket
onödig persedel. Och herrn i huset hade
allt sedan han fått sin morgontidning — den
officiella tidningen förstås — gålt som ett
smårytande lejon fram och tillbaka i rum-
men, vridande sina mustaseher och ösande
ut sin vrede öfver hvar och en, som kom
hans väg. :
Frun salt nu i soffan i kabinettet och
delade i sjelfva verket hans förtrytelse, fastän
hon låtsades ringakta den, och fast hon fann
det märkvärdigt barnsligt af en man med
hans upphöjda åsigter att fästa så Su vigt
vid en dylik bagatell.
Je naturligtvis är det en bagatell,
kammarjunkaren och kastade sin
gorna,
hallva
barnen
— ade
just påtända cigarett i kakelugnen. Om
jag fått en orden eller icke, det bekommer
mig ingenting — absolut ingenting. Det är
heller inte det, som förargar mig. Men hof-
marskalken hade gifvit mig sitt löfte, och det
upprör mig att han inte stod vid sitt ord.
=— Jag hade den äran att samtala med den
resande monarken, då han besökte vårt land,
samtala med honom en hel kvart — och när
han nu skulle utdela vedermälen af sin gunst
— och när jag hade löfte att uppföras på
listan — — det är endast det som grämer
mig. Der kommer underlöjtnant A., som
varit ordonnans hos hans majestät — och
kapten B. som kommenderat grenadieryakten
vid jernvägen och som bytte sig till det be-
fälet i hopp om att få en orden — ja, de
ha sin Kristiorden, båda två — här står det
— han höll upp tidningen — alla menni-
skor få Kristiorden i dag, men jag, jag som
haft nåden att tala med hans majestät i ...
— I tio minuter, inföll hustrun.
— I en kvart, jag ber, en hel kvarts
limma. En man ett ord, säger ordspråket.
Det är i sanning upprörande. Men när jag
råkar hofmarskalken, skall jag verkligen ta
mig friheten säga min mening, säga att han
i sjelfva. verket hehandlat mig på ett sätt
som . . . Hvad är det barnen kinka för?
De klä’s på. De ska gå till mor:
mor.
— Behöfva de grina och väsnas Tör
det? Det är juw det roligaste de vet’, att få
gå till din mor. Men de äro bortskämda,
ha aldrig fått lära sig förnöjsamhet, —
man har kelat med dem, du och mormor i
kapp, de ha blifvit pockande, egensinniga . . .
De båda gossarne voro emellertid på väg
utför trappan. Först gick Nils, fem- -åringen,
i luden mössa och stora, blanka, nya stöflar,
gosssens stolthet; Sedan kom mademoiselle,
ledande Kristian, tre-åringen, dagens hjelte,
som nu skulle till mormor för att gratuleras
och få kaka och — hvad bättre var — få
en sabel, som hon lofvat honom på namns-
dagen. Nils skulle också få en sabel af mor-
mor. Detta hade den fantasirike Nils visser-
ligen gjort upp i sitt eget hufvud, och hur
mycket han tänkt deröfver, så hade det blif-
vit visshel för honom att Han, lika väl som
lille bror, skulle få en sabel på denna dag.
De gingo gatan fram, först store bror i
sin ludna mössa, så lille bror, ledd af made-
moiselle, som oafbrutet pratade franska med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
