Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
De små.
barnen, utan att hämta andan eller behöfva
söka efter orden.
Men Kristian, namnsdagshjelten, var fort-
farande vid sämsta lynne, ty han hade velat
ha sin nya kask på sig, när han gick till
mormor, men det fick han inte, utan made-
moiselle hade tagit den af honom och göml
den, och nu fick han gå i sin vauliga mössa,
och ingen menniska, som de mötte på gatan,
visste af hvarken att det var hans namnsdag
eller att han egde en kask med vapen af
guld och röd plym. ,
— Vi ska be’ att få våra sablar! — kom-
mo de inrusande till mormor, som satt vid
sin knyppling. Hos mormor voro de vana
alt få husera efter behag, åtminstone sedan
mademoiselle gått hem igen.
— Hvar har mormor våra sablar?
— Den gamla damen tog af sig sina
glasögon.
— Sablar?
sablar. . - .
— Då ska vi be att få pengar, så gå
vi och köper, — det var stora bror som
förde ordet.
Barnen hörde inte på, när mormor kom
och lyckönskade lille Kristian och tog fram
en bilderbok, som var namnsdagsgålva.
— Jag vill inte ha nå’n bok, jag vill
ha min sabel, började ungen att grina.
— Mormor har lofvat oss sablar i dag,
ifylde Nils. A
Mormor såg förvånad på dem, Åt Nils
hade hon då aldrig lofvat hvarken det ena
eller andra i dag. Och Kristian hade tiggt
och bedt om både sablar och leksaker och
allt möjligt, men löfte hade han inte fått
hvarken om det ena eller det andra, det för-
säkrade mormor och dermed ansåg hon all
saken var afgjord.
— Seså, barn, ta’ af er rockarna nu,
skall ni få chokolad. 1
När Nils och Kristian sutto i soffan bred-
vid hvar andra och mumsade och drucko —
och mademoiselle gålt sina färde och mormor
började plocka fram de gamla vanliga leksa-
kerna, så var det stora bror, som upptog
samtalstråden igen.
— Mormor har ändå lofvat oss sablar.
— Tyst nu, min gosse. Hur mår mam-
ma och pappa? |
— Mamma är ond på Sofi, för Sofi har
varit ute med kurtisörer, — förklarade fem-
åringen med munnen full af kakor. — Pappa
Inte har mormor några
är också ond för resten. Vi tordes inte gå
in och säga adjö.
— Kristian skulle nog ha vågat, skrek
yngste telningen, som var mycket stor i orden.
— Men vi ville inte störa sade Nils
öfverlägset. Utan vi gingo hit, för mamma
sa att vi skulle få sablar af mormor.
— Hur kunde mamma säga det?
— För ri hade sagt, alt mormor lof-
OSS,
— Och nu ska mormor ge oss sablar,
storskrek lille Kristian och slängde den nya
tafvelboken i golfvet.
— Hvad är det för ord? menade gum-
vät
man. ’
— Jag skall ha min sabel att slå ihjel
ryssar med — skrek gossen, alltid modig,
utom när han var ensam eller när det var
mörkt. — För jag skall gå ut i krig, jag
skall vara general.
Mormor fann sig föranlåten att under-
rälta de båda ungherrarna om huru snälla
barn uppföra sig i liknande kritiska ögonblick.
Men det bet inte ett tecken. Och lika litet
bekom det dem, alt den gamla bad dem lära
att styra sig sjelfva, innan de ville kommen-
dera andra, De började gråta, båda herrar-
na, den yngre röd som en tupp och så ond
alt han darrade i hela kroppen.
— Ge oss pengar! — skrek han. —
Jag vill inte vara något snällt barn, jag vill
bara ha min sabel. Eljes skickar jag polisen
på mormor — de kommer och sätter mor-
mor i kurran.
Men nu var det slut med mormors tåla-
mod.
— Hör du, min gosse — sade hon, —
Om du nu inte förhåller dig beskedligt och
är höflig och snäll — jag känner alls inte
igen min lille Kristian i dag — så kommer
du i skamvrån och sedan i garderoben.
Den lille teg ögonblickligen, ty den mör-
ka garderoben var inte rätta stället att spela
hjelte uti. Stora bror upptog i stället ånyo
den stora frågan, förklarande med tvärsäker
min och händerna på ryggen, att han skulle
tala om för pappa, hur otäck mormor var.
Den gamla damen var alldeles ifrån sig.
Gossarne, som eljes plägade leka i god sämja
i hennes sal hela förmiddagen -— när -för-
äldrarna ville ha ro, skickades ungherskapet
till mormor — i dag voro de som förryckta,
och det endast och allenast för alt de gått
och gladt sig åt denna present, som nu gick
upp i rök. Det var ändå synd om ungarne. . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
