Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fråga hans far.
som skaparen gifvit, utan hänsyn till kön
eller samhällsställning.
Det är kroppsarbetets rätta plats i men-
niskans uppfostran, som räddar folken från
öfvercivilisation, och detta jemte en längre
barndoms- och lärotid för kvinnan skall vä-
sentligt bidraga till lyckligare samhällsför-
hållanden och en sundare folkupplysning, än
den ensidiga, som hemtas ur idel läroböcker
och skollexor.
Oro
Fråga hans far.
Skiss af Torborg Vide.
an kom förrän han var väntad, men
p det oaktadt lågo flera dussin spets-
; lakan och dito örngottsvar och vän-
tade på honom — och korgvagnen, med sin
gröna sidensuflett, allt var i ordning.
Kaptenen och hennes nåd — så kalla-
des. hans fru, derför, att han var adelsman
— hade varit borta på supé och kommit
hem så der mellan tu och tre på natten,
och frampå morgonen kom han.
Att han kom tidigare, än han var vän-
tad, hade han troligen sin mor att tacka för;
ty ännu fyra månader före hans födelse,
snörde hennes nåd sig så, att hon såg mer ut
som en kokett, illa uppfostrad flicksnärta, än
som en ung hustru.
Kaptenen vågade ingenting invända mot
snörningen, han, som under förlofningstiden
sagt henne tusen artigheter öfver hennes
charmanta figur.
Sjelf hade hon icke så mycket känsla
för det barn, hon skulle föda till verlden, att
hon för detsammas skullafstod från ett enda
nöje under hela säsongen. Hur länge än en
bjudning drog ut på natten, med till slutet
skulle hon vara — och hvarför icke, frågade
hön, när några af hennes förnuftigare bekanta
vågade sig fram med en anmärkning mot de
sena supéerna. Får man icke vara med om
»nachspielet», så kan man åtminstone vara
med tills det börjar.
Försakelse var ett ord, som aldrig in-
gått i hennes uppfostran, såvidt det angick
henne sjelf.
Han blef fördenskull misshandlad redan
i moderlifvet, den lille.
Och så kom han, som vi redan nämnt,
för tidigt tilll verlden, likväl ej så tidigt, att
han behöfde sys in i skinn. Nej, hud hade
han, fast den var tunn och naglar också,
fast de ej voro så starka att han kunde rif-
vas med dem. Men grufligt klen var han till
kroppen i alla fall; och som han till en bör-
jan icke: gaf ett ljud ifrån sig, höll man på
att taga honom för dödfödd; men i detsamma
gaf en fru, som visste hur man skulle be-
handla dylika små nykomlingar, honom några
smällar. -Derefter skrek han. Han hade hf.
Kaptenen vandrade med ljudlösa steg fram
och tillbaka på det mattbelagda golfvet i
rummet näst in till det, der den lille kom-
mit till verlden.
Gladde honom månne rösten af hans
förstfödde, arftagaren till hans gamla adliga
namn? Visst är, att då han först hörde den
lilles skrik, gick det en rysning genom krop-
pen, han ryckte på axlarne, drog sig nervöst
i mustascherna och blef stående vid fönstret.
Utanför låg vårsnön mjuk och mjellande
hvit. - Sparfvar i långa rader slogo sig ned
på telegraftråden och kvittrade af hjertans
lust, liksom om de gladt sig öfver, att en
menniska blifvit född. Kaptenen fortfor alt
behandla sina mustascher och med nästan
drömmande blick se ut på det vackra vinter-
landskapet. Han var af medelstorlek och
hade ett fint ansigte med temligen slappa
drag. Hieroglyferna kring ögonen voro ingen
meritlista. :
Som han stod der och tittade ut, rådde
han icke för att åtskilliga bilder från fordom
drogo genom hans hjerna.
Det var något, som väckt dem, han
visste icke hvad, han reflekterade icke der-
öfver. Det fins så många förunderliga kom-
binåtioner här i verlden.
Precis som pojken skrek till, ja, var
det icke- kuriöst, kom kaptenen så väl ihåg
en flicka, den första han någonsin tyckt om.
Älskade hon honom? Han hade aldrig kom-
mit att fråga henne derom, men han trodde
det. De voro båda så unga, prostens Lisbet
och han — och så fick han kommendering
långt från hemmet; den varade blott öfver
en vinter, men när han kom hem, var Lis-
bet borta, borta för alltid.
Han gick till grafven. Han mindes tyd-
ligt den dagen ännu. Det var en vårmorgon.
Solstrålarne lekte öfver spädt gräs och mel-
lan trädens svällande knoppar. Hvita tusen-
skönor hade redan slagit ut på Lisbets graf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
