- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
223

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FREENRE TE IET) ESST T

Framåt. 223

ter, som icke befattade sig med dogmatiska utlägg-
ningar, utan talade moraliska sanningar till förnuftet
och samvetet, skulle det göra någon nytta. Det vore
åtminstone rätta sättet att motvärka ett sådant ondt,
som det ifrågavarande. Så länge den högste lag-
stiftaren tiger, böra vi icke gripa in i hans ämbete.
Saken är hans och icke vår. Han har icke gifvit
oss. fullmakt att straffa för gäckeri med honom och
hans ord. När tiden för straff kommer, skall han
låta värkställa det utan vårt åtgörande. Skola vi
nu bestämma något straff, bör det, som redan är
sagdt, bestämmas till högst fem minuter, och därför
är bäst att återvisa ärendet till ny behandling.

På detta sätt borde den föreslagna lagen om
religionsbrott behandlas. Men äfven om lagutskot-
tets förslag blir lag, är follkomligt säkert, att inom
tio år skall i svenska lagen icke finnas något stad-
gande om religionsbrott, åtminstone intet som kan
tillämpas. Förnekelsen föder ovilkorligt gäckeri till
den - grad, att det icke kan straffas. Mot förpestad
luft äro lagparagrafer vanmäktiga. Luftens herre får
själf göra rensningen.

Ett högst olyckligt förslag är, att tryckfrihets-
förordningen skulle blifva i öfverensstiämmelse med
15 kap. 13 $ strafflagen, eller att skrift, som sårar
tukt och sedlighet, skulle vara straffbar, Liksom en
framställning af drinkaren och hans lif måste vara
störande för den nyktre mannen och kvinnan, måste
en framställning af den osedliges kropp, moral och
lif vara störande för den sedlige mannen och kvin-
nan, men sådan framställning är nödvändig för nyk-
terhets- och sedlighetstalaren och författaren, om han
skall kunna motvärka det onda. Han måste fram-
ställa lasten sådan den är, att dess vederstygglighet
kan skådas och följderna däraf blifva påtagliga. I
den: mån de bibliska buden Tingaktas blir det nöd-
vändigt att hänvisa till naturens eget bud, till män-
niskans kropp och samvete. Men detta kan man
icke göra utan att såra den finkänslige. Därför bör
han tåla detta för sedlighetsvärksamhetens skull.
Att känna den vämjeliga lukten vid bortränsandet
af orenlighet, är bättre än att behålla orenligheten
kvar. Ju mer man rör i den; desto vidrigare blir
den, men detta är nödvändigt och äfven nyttigt. Ju
vidrigare den käns, desto angelägnare blir man om
renlighet. Detta har sin tillämpning äfven på sed-
lighetsfrågan. Att förbjuda tal och skrift som sårar
tukt och sedlighet, är detsamma som att förbjuda
motvärkande af osedlighet. Strafflagen bör alltså
komma i öfverensstämmelse med tryckfrihetsförord-
ningen, och icke tvärtom. Ordet »sårar» bör utbytas
mot ordet »främjar». Och hvilken sansad man som
hälst som läser en skrift bör kunna förstå om den
främjar eller motvärkar osedlighet. De fläste af vår
tids ungdom känna icke osedlighetens följder, innan
den sjukliga kroppen påminner dem därom, och
många af dem och icke ens deras föräldrar känna
dem då, förr än läkaren säger dem det. MDerför är
framställning af dem i skrift nödvändig, och tidsför-
hållandet gör, att sådan skrift behöfver läsas redan
i skolan. Så många som äro måne om det uppväx-
ande slägtet böra därför icke vara emot skrift sont
sårar tukt och sedlighet; ty under ordet »sårar» är
den nyttiga skriften inbegripen så väl som den skad-
liga. »Osedlig skrift är också ett dubbeltydigt ut-
tryck. Den kan vara sådan, att den både främjar
och motvärkar osedlighet. Lagens uttryck böra vara
tydliga i sak för att motvärka det onda, men icke

gifva tillfälle att motvärka det goda, i händelse en
juryman skulle vara så finkänslig, att han icke utan
tydlig anvisning förmår låta förståndet härska öfver
känslan.

Sedan detta skrefs har riksdagen godkänt lag-
utskottets förslag, som dock är bättre in) nuvarande
lag om religionsbrott. Måtte riksdagen nu visa sig
så förutseende, att den ur tryckfrihetsförordningen
utesluter alla stadganden om religionsbrott, ty då är
vunnet det man för närvarande kan hoppas att vin-
na. Ar pressen fri och ordet samtalsvis fritt på
andra än af åklagaremakten öfvervakade platser, har
anmiärkta stadgandet i strafflagen ringa betydelse.
Men blir prässen i nämnda afseende hunden, blir
för kyrka och stat vådan oberäknelig af det bland
massorna sig utbredande gäckeriet. Det är bedröf-
ligt, att sansade män icke kunna se, att en fiende
skall lämnas tillfälle att öppet framträda och med
samma vapen bemötas och i nämnda fall med ordet,
det talade och det skrifna, och att lagparagrafer icke
hindra mörkrets framträdande, samt att då anse mot
mörker något annat vara mäktigare än ljus och mot
lögn in sanning.

Ordspråk och tankar om krig.

(Ur Fredsvännen).

Man borde kriga endast mot kriget.

Ovidius.

Den milda freden anstår människorna, det vilda
kriget djuren. Ovidius.

Phrygien har alltid varit säkrare försvaradt ge-
nom sin gudsfruktan, än det någonsin kunnat vara
genom vapen. Justinus.

Det är mycket bättre att hafva en välvillig och
hängifven granne än genom krig föra en motsträfvig
under sitt ok. Augustinus.

Begär att skada, hämdgirig grymhet, oförson-
ligt sinne, arg vildhet, härsklystnad och dylikt äro
de frön till krig, som man med rätta klandrar.

Augustinus.

Vi lyfta icke mera svärdet mot något folk, icke
häller föra vi längre något krig, ty för Kristi skull
hafva vi blifvit fredens barn.

Origines.

En gång sade Scipio, att han hällre ville frälsa
en medborgare än döda tusen fiender.

Julius Capitolinus.

Ingen besittning blir varaktig, som vinnes med
svärd. Tacksamhet för bevisad godhet och välvilja
är varaktigare. Curtius.

I krig är det alltid djurisk kraft och råhet, som
utmärker sig. Hugo Grotius.

Kriget är en rot till alt samhällsondt, ett rik-
tigt syndastraff. Gustaf II Adolf.

Sedan kriget är ändadt vid fredsslutet, borde
folket efter tacksägelsefisten allmänt hålla en bot-
och bönedag, hvarvid man i statens namn anropade
himlen om nåd för den stora synden, som män-
niskoslägtet ännu begår, nämligen att ej vilja rätta
sig efter rättvisans lagar, utan stolta för sina in-
trässen bruka krigets barbariska medel, hvarvid det,
som sökes, ej vinnes. Jubelfästerna under ett krig
öfver en tillkämpad seger, hymnerna, som på isra-
elitiskt manér sjungas »härskarornas herre» till ära,
strida ej mindre mot den moraliska idén om en
mänsklighetens fader, emedan de utom likgiltighet
för det lagliga medlet, hvarmed folket söker göra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0273.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free