Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
229
På hennes drägt af färgadt silke var
der måladt alla kärlekens hemliga sätt och
vägar och allt det som -derunder sökes. Der
var röda jungfrumunnar och dufvors röda
fötter, och brudar, som ännu i brudkamma-
ren af ljuf blygsel ej vågade blotta sig. Der
var den vällustmättade kärlekens tårade an-
sigte, domnadt 1 sömn för att vakna ännu
tröttare, med heta läppar och hår vildt ut-
bredande sig som flammor.»
Sådan är Swinburnes kärleksgudinna.
Ej antikens Afrodite från Melos, ren och stor
i sin harmoniska skönhet, ej en yppig, naivt
dristig, retande och lifsvarm renaissencema-
donna, — monstruös, mystisk och sfinxlik
dam, en okänd fornhednisk afgudaskickelse
är hon. Halft en asiatisk Cybele, omedveten
och tygellös i sin styrka, brinnande i evig
trånad, som slukar offer på offer utan att
någonsin mättas, halft en kylig, grym och
dyster Dolores, »plågans herskarinna», med
ögon kalla. och glänsande som ädelstenar,
med mun så röd som en giftig blomma,
hvars blodiga kyss »strax förvandlar dygdens
liljor i lastens mörka rosor» Som ett okuf-
ligt, obarmhertigt öde har hon bemäktigat
sig sin älskares lif, bundit honom vid sig
till kropp och: själ. Och med girig, brän-
nande åtrå, med hopplös melankoli och dyster
fatalism hänger han sig åt henne; han hånar
sig sjelf och yredgas på henne, han hatar och
fruktar henne med samma eld som han älskar.
Sådan är den Venus Swinburne besjun-
ger. Det är den wilda, otämda, omättliga
kärleken, hvars lust är plåga, hvars tår brän-
ner, hvars kyss blir till ett blödande sår
som dräper. »With nerves and” bones she
weaves and multiplies — Exeeding pleasure
out of extreme pain.» :
Och i »Lous Veneris» fortsätter han:
This bitter love is sorrow in all lands
Draining of eyelids, wringingof drenched hands.
Sighing: of hearts and filling up of graves,
A sign across the head — of the world he stands:
Man talar här hemma om »natnuralistisk»
och »sensuel» diktning, och man skriker ut
en del böcker som sensnualistiska fasansverk,
hvilka, ifall man ville jemföra dem med blott
ett enda af Swinburnes små lyriska stycken,
skulle falla igenom som ytterst timida och
kälkborgarärbara. Ty »Poems and Ballads»
är sinlighetens evangelium, det 19:de seklets
Höga Visa. Man skulle tro, att en af det
gamla Österlandets elddyrkare hade skrifvit
dessa strofer, så kraftigt utformade, så gigan-
tiskt - djeriva i sin rika bildprakt, och så
tungsint, högtidligt allvarliga. Man kan inte
säga om Swinburne, att han är hvarken spe-
cielt »kolorist> eller »>musiker» i sin lyrik;
hans personer träda icke fram hvarken som
bildstoder eller relief-figurer, eller ens som
menniskor, — de påminna om gammalhelle-
nernas jättestora gudabilder, mejslade i sten,
målade och inlagda med guld och ädelstenar.
Hans språk är barbariskt och härligt.
Framför alla är han den Vest-europeiska de-
kadansens diktare och hans konst är deka-
dansens fina och skönhetsplundrande ars vo-
luptaria. Hör blott en gång, hur han skil-
drar sina kvinnofigurer! Somliga af dem —
t. ex. i »Laus Veneriss, »Dolares»> och »Fau-
stina» — likna med sin grymma skönhet ro-
merska kejsarinnor, hvilka förstenade i en
tusenårig sömn resa sig från sitt marmorlä-
ger — bleka efter tusen års tunga vällust-
drömmar, med samma giriga, kalla rofdjurs-
ögon, med samma blodtörstiga hånleende,
hvarmed de för tusen år sedan med tum-
marne nedåt åskådade en gladiatorkamp på
arenan. »Med glänsande hår — det är
Swinburne, som beskrifver — »tungt bundet
tillbaka, hvars färg skiftar från dödt blått
till glödförkolnadt svart; med en hals stark
och fast, skjutande hufvudet fram med den
hårda hakan och oblyga vreda läppar, som
småle åt sin skam, krusade läppar, för länge
sedan halft bortkyssta, ännu ljufva och dri-
stiga» — — —
Och en annan gång är det, som hörde
man -sjelfve konung Salomos vällustjublande
beskrifning öfver den älskade:
sÖgonen omättligt längtande efter kär-
leksnätter, heta som eld och milda som blom-
mor, med en färg lik midnattens genomsku-
ren af flammor, liksom- kantade af en blå
skymning under och ofvantill de tunga ögon-
locken, — — — Med läppar fulla af lust
och ljufvare än förälskade rosors läppar i
den sena våren. — — — Med skuldror, som
äro hvitare än det nyfödda lammets ull, och
fingrar ljufva som blommor, härliga att bita
i och att suga, som man sugar honungska-
kans innersta celler, med mandelformade ro-
senbladsnaglar och blodet darrande som en
purpurblomma ute i topparne.x»
Detta är blott den yttre beskrifningen.
Han öfvergår till att skildra sin egen kär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
