Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt: 239
det kommer nog alltid att finnas bäggedera,
så länge det fins lif. Lifvet är nu en gång
kamp mellan individerna, kamp för själfupp-
hållelsen, kamp för släktupphållelsen. Man
får slå sig till ro med faktum och trösta
sig med att ur kampen framgå karaktärerna
— härdade eller spänstiga eller brutne och
förslöade.
Hvarje lefvande väsen är ett resultat af
den eviga striden: Individerna gnidas och
slipas emot hvarandra som stenar i en säck.
Men det fins flintstenar och det fins sand-
sten och det fins också en och annan dia-
mant. Den starka hjärnan trycker sin prä-
gel på de svagare och skapar dem efterhand
om efter sitt beläte.
Det fins dem, som kunna ge sin andes
fysionomi åt en hel tid; men de fläste få
nöja sig med en liten, liten krets och de
klenast utrustade med blott en enda varelse
på jorden, — —
Det var en gång en rikt begåfvad kvinna,
som lifvet och omständigheterna hade farit
illa med. Själfständig och intilligent, som
hon var, kände hon sig i disharmoni med
sin omgifning, fördomsfri, som utvecklingen
gjort henne kände hon sig i opposition mot
det moderna samhället, som förgäfves sökte
prässa henne in i sin konventionella form.
Och drifven af sin oro och sitt missnöje
satte sig denna kvinna att skrifva sitt lifs
historia. Hon skref om förtryck och hon
skref om förödmjukelser, hon drog gamla
orättvisor fram och hon målade i bjärta fär-
ger. Men det var eld och blod i skildringen
ty hvarje detalj var af hennes eget kött och
blod: det var hennes egne fibrer som skälfde,
det var hennes eget hjärta som slog.
Denna värme elektricerade. En del in-
telligente män och kvinnor trädde fram och
gjorde hennes sak till sin. De togo fasta
på allt det sanna i smärtan, samlade nog-
grant detaljerna i hennes lif, stälde dem sam-
man och sågo att här var förtryck och orätt-
visa för handen. Så började de höja ropet
om likställighet och frihet.
Bland de främste var mannen med det
karaktäristiska hufvudet, där den stora, tän-
kande hjärnan icke tycktes ha fått rum utan
all spränga sig en buckla på hjässan.
Han var af anglosachsisk race och tan-
karne togo form af John Bulls tungomål.
Men hvad han skref började så småningom
slå rot ute i Europa.
Vid bryggan som förbinder Skandinavien
med det stora kulturlifvet satt en modern
Heimdall och hörde de nya tankarne gro ute
i världen. Och han förde hornet till sin mun
och stötte så det gaf eko öfver Norden.
Pännan blixtrade i den store, ensamme
diktarens hand och Nora dansade ut i världen.
Dessa voro förelöparne. Efter kom den
stora armén; men i hälarne på den följde
trossen.
Porlande och bubblande som en försam-
ling af pratsjuka kvinnor böljade konjunktur-
strömmen fram, Tomma bubblor flöto upp
på dess yta, ihåliga bubblor utan innehåll,
blåsta upp af luften och strömmens vatten.
Små själar, 1 hvilka en enda tanke bitit sig
fast: att alla kvinnor voro förtryckta och
olyckliga.
Och hvar och en af dem yxade till en
illustration till denna fixa idé, yxade med
ovana händer, darrande af indignation. Och
de manliga belätena fingo alltmer groteska
linier, ty i de fleste af dem fans intet lef-
vande drag, endast några omedvetet moderni-
serade reminiscenser af lånbiblioteksromaner-
nas" traditionelle, tandagnisslande skurk.
Och i de kvinliga belätena fans det icke
häller många lefvande drag, ty alla voro de
yxade öfver samma block och det fans ingen-
ting af den yxandes egen individualitet, en-
dast några lösa, förvridna konturer af den
begåfvade, förtryckta kvinna, som en gång
med själ och glöd skildrat sitt lifs historia.
Och konjunkturströmmen växte med nya
böljor och bubblor, och öfversvämmade lite-
raturen, så den unga, spirande grödan höll"
på att förkväfvas. Den förtryckta, förförda,
förorättade kvinnan blef diktens modedocka.
Hon gick omkring på styltor, i romaner, no-
veller och dramer, deklamerande om sina
oförrätter. - Hon gaf den ädla, som lät sig
förföra — och när kärleken längesedan var
förbi, framstälde hon oblygt sin fordran på
äktenskap. I världens och fördomarnes namn,
gubevars! Om det funnits en gnista af stoll-
het och själfkänsla kvar, hon skulle bitit
den s. k. skammen i sig och trotsat världen
och fördomarne med högburet hufvud. Men
hon. stälde till seener och talade stora indig-
nerade ord. Eller hon gick omkring och led
med undergifven min och lät det manliga
odjuret gång på gång trampa sig under föt-
terna utan en klagan. Och hon knep sig
applåder och värfvade sympatier, ty i ögon-
blickets hetta märkte ingen, att den menniska,
DÅD SE SER mer 41 RÖN Wi
ÅT. LR Sao dh JES SIE RNE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
