Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
Det unga Frankrike.
skap under ändlösa horisonter och träffat
denna smärtsamma, trista ton, som hvilar öf-
ver en verldsstads utkanter.
Pissarvo är enligt Huysmans den mest
originelle af vårt tidehvarfs landskapsmålare.
Han har funnit den nya formeln, som man
sökt efter så länge: att återgifva ljuset, det
fulla .dagsljuset ute i fria luften, och att der-
igenom göra naturen och landskapet lefvande
i taflan. »Det är luft som skälfver, det är
himmel som breder ut sig, det är natur som
flåsar, vatten som bortdunstar, sol som ut-
strålar, jord som jäser och ryker.»
Forain har målat våra dagars glädje-
flicka, just sådan hon nu är i de stora stä-
derna, med djupa förstudier och skrupulöst
utförande af de små karaktäristiska detaljerna.
Han har träffat på pricken hennes yttre och
inre menniska: det färgade ansigtet, det
fräcka leendet, blickens lystna glöd, de spin-
kiga armarne, de enorma brösten, den hop-
snörda midjan, köttet som sammanpressas på
ett ställe för att uttänjas och hänga å ett
annat, karaktärens bestialitet eller naivitet.
Gonqoi har såsom specialitet i sin konst
den blottade huden, »la carnation civilisée.»
Han har känt afsmak för dessa mannequiner,
hvarpå hans kolleger bjudit publiken, läm-
pade efter den goda smaken men utan mot-
stycken i lifvet, och så har han målat na-
kenheten såsom nutidsmenniskan ser den, an-
norlunda än i forna tider sådan som de
gamle mästarne framstält den, — »en utslä-
pad, delikat, förfinad, skälfvande nakenhet,
en civiliserad nakenhet.
Hela denna konståskådning framställer
Huysmans vidare i sina båda romaner, »Les
soeurs Vatard» och »En ménage», genom må-
laren Cyprien Tibaille, hvars uppfattning af
konsten helt och hållet sammn:anfaller med
hans egen, den som han utvecklat i sina
kritiska essayer och sjelf tillämpat såsom
författare. Cyprien ’Tibaille har i fråga om
landskap, stadsinteriörer, kvinnor och död na-
tur samma traditionsvidriga smak som Huys-
mans sjelf, och de använda båda samma me-
tod, hvar i sin konstart, den ena i sin mål-
ning, den andra i sin diktning. Man får ge-
nom denne målares teorier en ännu mera
djupgående och helgjuten insigt om Huys-
mans författarepersonlighet.
Af alla landskap älskar Cyprien mest
dessa vyer kring Paris, med fabriksskorste-
narne höjande sig öfver träden och spottande
sottofsar ända upp till molnen. Han älskar
att från fästningsvallarnes sluttningar blicka
ut i fjerran och se gasmätarne resa sina ske-
lett, fylda af dagsljus, liksom en cirkus med
blåa murar och stödd af mörka pelare. Detta
landskap får för honom ett drag af något li-
dande. och betryckt, och han ser en smärt-
sam öfverensstämmelse mellan detta landskap,
bvars sargade hud bular sig som hiskliga
sårskorpor, dessa flåddröda vägar med gips-
ränder som påminna om den möjliga afsmal-
ningen af en sjuk hud samt denne olycklige
som kommer ut från sin fabrik, ledbruten,
svettig, söndermalen i alla lemmar, snafyande
öfver grushögarne, halkande i hjulspåren, slä-
pande fötterna efter sig, kväfd af hostan,
krökt under regnets piskning och blåstens
snärtande, resigneradt sugande på sin tobaks-
pipa. Han ser i den stora Seinestadens fat-
tiga utkanter naturens sjukhus, och han gri-
pes af medömkan för denna natur, hvilken
med sina mördande pustar skärper än mera
det obotliga elände, som alstrats af drycken-
skapen och hungern,
Han älskar verldsstadens vimmel och
lif i alla dess faser, hvarje kvarter röjer för
honom en säregen karaktär, en säregen syn
och lukt, rent fysiskt, hvilken det är hans
njutning att känna och gripa. «Gatan är
för honom något ständigt präktigt och
nytt. Men i all synnerhet älskar han torget,
med dess stimmande, brokiga folklif, samt
fattigkyvarteren, dessa »lungsigtiga och char-
manta kvarter,, och framför allt älskar han
att ströfva omkring på natten, då staden bör-
jar gå till hvila, och på morgonsidan, då allt
ännu är tyst och tomt och han icke ser an-
nat än en och annan ensam flicka, som smy-
ger sig hem från sin nattliga gästning.
I fråga om kvinnotyperna har han en
om möjligt ännu mera rebellisk smak. Den
medicéiska Venus är för honom en sipp lolla
med ett knappnålshufynd på en marknads-
brotterskas kropp, som drager fördel af att
hon har armar till att dölja sitt underlif.
»Den Venus som jag beundrar, den Venus
som jag dyrkar på mina knän såsom den
moderna skönhetstypen, det är flickan som
stryker kring på gatorna, arbeterskan i kappa
och kjortel, sömmerskan med matt hud och
tjufpojksögon med perlemorglimtar, gattösen,
den lilla bleka flickungen med sin en smula
ofina näsa och hvars bröst gunga öfver vip-
pande höfter!
O, de näpna arbeterskornas bleksot och
de kringstrykando flickornas smink! det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
