Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
253
det som hänför mig och det är derom jag
drömmer! och så veta att vi här i Paris
kanske icke äro mer än ett tretal målare
som - tänka så! och att verlden ligger der
och att Messias icke kommer!»
Liksom Degas trampat på alla konven-
tionella regler inom målarekonsten, är han
också enligt Huysmans mening -den som
kullstörtat traditionerna i skulpturen. Han
har upptäckt en af de få möjliga formlerna
för en modern skulptör genom att använda
metoden af måladt vax; en liten statyett, fö-
reställande en fjortonårig dansös, hvilken han
utstälde 1881; betecknar för Huysmans det
enda verkligt moderna försöket inom skulp-
turen, med sin på samma gång raffinerade
och - barbariska karaktär. Statyetten är af
måladt vax, med drägt af verkligt musslin,
- med verkliga band, med verklig korsett, med
verkligt hår.
Marmor har utspelat sin roll inom skulp-
turen; detta kalla, stela ämne kan icke böjas
efter modernismens fordringar. Marmorn är
oförmögen att återgifva nutidsmenniskans drägt,
kropp, anletsdrag, hud.
Hvarken stenar eller bronzen kunna få
användning inom en verkligt modern skulp-
tur. En sådan kan icke åstadkommas genom
andra ämnen än vax och trä samt måste in-
gå i sammansmältning med måleriet. Om
skulpturen icke lämpar sig efter dessa nya
behof, skall den styfna, förlamas och dö.
Medan emellertid bildhuggarne ännu icke
tydligt förnummit det lösande ordet eller
känt den ande som ensam kan inblåsa lif i
deras döda konst, ha arkitekterna redan ska-
pat en ny konst genom att rata stenen och
träet samt bruka enbart jernet, Det fins en
modern byggnadskonst, inom hvilken jernet
är det enda ämne som användes. De mo-
numentala former, som härflyta af denna me-
talls beskaffenhet, äro de enda som öfverens-
stämma med samtidens naturel. TI alla de
byggnadsverk, som skapats efter denna prin-
cip och denna metod, fins intet lån från gre-
kiska, götiska eller romanska formler; de äga
alla en ny, absolut originel form, hvilken
aldrig kunnat vinnas med stenen som mate-
rial, utan endast med användning af metalli-
ska ämnen. Det fins tvenne stora motsatta
grundtyper inom denna moderna arkitektonik,
den ena luftigt lätt, raffinerad och morbisk
förnäm, yppig och elegant, den andra enormt
massiv, superb och grandios, inneslutande i
sin väldiga ram maskinernas kolossala kom-
plexer eller spännande ’ sina skepp, enörma
och likväl luftiga som tak öfver det myllrande -
vimlet af torguppköpare eller cirkusåskå-
dare.
IE
Medan pessimismen hos Paul Bourget
är ett smärtsamt svårmod, är den hos Huys-
mans vämjelse. Hos den förre utmynnar den
i ett alltomfattande medlidande, hos den se-
nare afsätter den en bottensats af ironiskt
äckel. Bourgets pessimism har sin rotihans
sorgsna uppfattning af könsförhållandena och
kärleken såsom på en och samma gång det
enda som kan ge lifvet värde och slutande
inom sig en-larv som förr eller senare ound-
vikligt skall utkläcka en mask. Huysmans
pessimism åter baserar sig på en vidare
grund, på hela lifvets ömkansvärda komedi.
För Bourget är lifvet något gåtfullt tragiskt,
något imposant och storslaget, en beundrande
fin glöd som slocknar i aska, en smekande
ren ton som brister i missljud; för Huys-
mans är det en blandning af stupiditet och
vedervärdighet, inför hvilken han har liksom
den salta försmaken af en kräkning. Det
fins mera sorg hos Bourget, mera afsmak hos
Huysmans. De skildra båda lifvet i öfver-
ensstämmelse med sin pessimistiska uppfatt-
ning, men den ene krympar sig under sin
skoningslösa skildring och det kommer som
gråt 1 hans röst och som rädsla i hans blick,
medan det fins något af vällustrysning i den
fanatiska våldsamhet och den dröjande om-
ständighet, hvarmed den andre fördjupar sig
och hvilar i sina ämnen.
»Armand de Quema» och »Des Esseintes»
utgöra ändpunkterna af dessa tvenne diverge-
rande linier med gemensam utgångspunkt.
Den förre sluter sig" till sina medmenniskor
med den smärtsamt sugande medömkan, hvari
samvetskvalen smält hans likgiltighet; den
senare mister all förbindelse med det verk-
liga lifvet och skapar sig i absolut ensamhet
en ny artificiel verld af sina egna tankar och
känslor samt genom sina sinnens ytterliga
differentiering.
Både Bourget och Huysmans ha hamnat
i mystiken. Men medan författaren till
»Cruelle énigme» letar, inne bland själslifvets
flygtigaste rörelser och lättaste afskuggningar,
efter. de allmänt-psykologiska lagar som in-
nebo på djupet af menniskonaturen, frossar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
