- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
258

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

258

När och Fjärran.

cehester, medan hon ännu var ganska liten. - Hon
uppfostrades i en kväkareskola och tjenstgjorde der-
efter som lärarinna först i denna, sednare i andra
kväkareskolor. Men då hon var ungefär 26 år gam-
mal lemnade hön denna verksamhet för att kunna
helt och hållet gå upp i den sak hon omfattade med
det högsta intresse, slafveriets afskaffande. På ett
stort möte i Philadelphia 1838 talade hon första
gången till en åhörarekrets af män och kvinnor om
slafvarnes frigörelse, något, ingen kvinna hade gjort
före heme. Och hon var icke allenast den första,
utan äfven den outtröttligaste och den mest för-
följda af alla de kvinnor, hvilka hafva arbetat för
denna sak. Hon talade öfverallt i de förenade sta-
terna och höll möten i kyrkor, skolor, lador, under
bar himmel, ofta afbruten af pöbeln och alltid hå-
nad och förlöjligad. Många, både män och kvinnor,
blefvo utstötta ur siva kyrkosamfund, för det att de
bevistade hennes sammankomster. Presterna siinde
varnande herdabref till församlingarne, på det att
dessa måtte akta sig för en kvinna, hvilken, samti-
digt med att hon talade för slafvarnes frigörelse,
likaledes kämpade för kvinnans rätt till deltagande+i
det borgerliga lifvet. -Oaktadt mycket motstånd, der-
för att hon var kvinna blef Abby Kelly med öfver-
vägande röstantal vald till medlem af «Föreningen
mot slafveriet> år 1848. Fem år senare gifte hon
sig med Stephan Foster men behöll alltid sitt flick-
namn framför hans namn. Hon fortsatte med oför-
svagad ifver sina föredrag; på en resa i Ohio höll
hon föredrag hvar dag i 6 veckor och både hon
och hennes man hyste så bestämda åsigter om kvin-
nans berättigande att rösta att dei 2 år nekade
att betala skatt för det att mrs Foster icke fick rö-
sta. När hon beträdde talarstolen var hon en iälsk-
värd anspråkslös personlighet. Under sina sista lef-
nadsår förde hon ott stilla, tillbakadraget lif som
enka, men oaktadt en svag helsa var hon icke overk-
sam. Kort före sin död arbetade hon på en lef-
nadsskildring af sin man. Hennes sista offentliga
verksamhet bestod i att samla penningar till arbetet
att få unionsförfattningens påbud om negrernas hor-
gerliga likställighet till stånd i de motsträfvigaste
staterna. Hon begrofs den 17 januari i all tysthet.
Endast hennes slägtingar och några af hennes bästa
vänner och medarbetare voro närvarande. Bland de
många tal, hvilka höllos vid hennes kista, må sär-
skildt framhållas pastor Samuel Mays, f. d. ordfö-
rande i »Föreningen mot slafveriets. Han framhöll
huruledes hon i sin ungdom hade lemnat lärarinne-
verksamheten, hvilken hon skött så utmärkt, för att
inviga sitt lif helt och hållet till det stora befrielse-
arbetet; huruledes hon hade måst kämpa mot kyr-
kan, pressen, alla bestående fördomar; huruledesin-
genting lemnades oförsökt för att krossa och tillin-
tetgöra hennes framträngande, och huruledes hon
isynnerhet för det hon var kvinna blef hämmad i
sin verksamhet.

Lucy Stone omtalade mrs Fosters ihärdiga be-
kämpande af slafveriet sålunda: mrs Foster gjorde
slafvarnes sak till sin egen, hon satte in allt för
att komma dem till hjelp utan att fäinka på, hvem
eller hvad det var som gjorde henne motstånd. Kyr-
kan reste sig i all sin makt och utsände: varning
till menigheterna. Pöbeln hånade och förföljde hen-
ne, öfverösande henne med sårande ord, ja, gatpoj-
korne kastade till och med sten efter henne. En
prest i Connecticut, som visste, att hon skulle när-

vara i kyrkan valde till text: »Jesabel är ibland ossl«<
och öfveröste från predikstolen med sin och sitt för-
akt den kvinna, som vågat sig utom sin sfer. Detta
är blott ett enda exempel, men liknande upprepades
år efter år. Kyrkan och pressen hotade den kvin-
liga talaren; kvinnor afskydde och missaktade henne.
en hon höll ut trots allt. Kan man fatta, att en
ung kvinna, ännu icke 40 år gammal, påtager sig
ett så tungt värf utan att en enda gång svigta det?
Till och med »Föreningen mot slafveriets delade sig
i två partier med anledning af mrs Fosters invil-
jande i en komité! Man frågade henne, om hon ville
afgå. »Är det derföre att man tror jag icke kan utföra
detta viärf?» frågade Abby Kelly. »Nej, nej, visst
ickes, blef svaret. »Ja, i så fall träder jag tillbaka,
men vill man ha mig undan blott för det att jag är
kvinna, så afgår jag icke» Så stor var på den ti- >
den fördomen mot kvinnans deltagande i det offent-
liga -Iifvet, att till och med de som kämpade för
slafvarnes frigörelse, icke kunde frigöra sig derifrån,
Och ändå gaf hon slafven hvad ingen man kunde
gifva honom: en kvinnas medkänsla oeh en kvinnas
outtröttliga stridsifver. Man började lyssna. Då
»Föreningen mot slafveriots icke hade några pennin-
gar fick Abby Kelly genom sitt energiska upprop
alla till att gifva; i hela unionen refvo hennes
allvarliga och öfverbevisande ord åhörarne med sig.
Gång på gång visade man henne sina vänliga kiäns-
lor genom att ge henne ett guldur; men dessa ur
gingo regelbundet till insamlingen. Mrs Foster kun-
de lika litet behållit dem, som hon kunde låtit sitt
eget barn svälta ihjel.
Det minne mrs Foster efterlemnar, är ensamt
i sitt slag, och hvarje kvinna står i djupaste skuld
till henne, Abby Kelly bar på sina unga skuldror
den dubbla bördan: arbetet för slafyens frigörelse
och för kvinnans likställighet. Hon höll tappert ut
i denna kamp; ord kunna icko ge en föreställning
om den och vår hyllning kan aldrig blifva stor nog.
Hon hvilar nu i ro. Ingen af hennes föregånger-
skor och ingen af hennes arftagerskor når upp i
höjd med henne.

Beriktigande, I Framåts sista Augusti-hifto
förekommer under »När och Fjärran» en berättelse
om »Dansk Kvindosamfundss verksamhet. Deri står
bland annat, att tidskriften »Kvinden og Samfun-
det» har haft ca 200 prenumeranter, i stället för
att der skulle stå, att prenumeranterna ökats med
nämda siffertal.

Omsorgsfullt, Medan Napoleon ännu var förste
konsul, trampade han en dag af misstag sin hustru
Josephine på foten och utstötte dervid ögonblickligen
ett smärtans skri.

— Hvad för något, sade hans hustru, det är
jag, som fått foten förstörd, och det är ni som jem-
rar er?

— Ja, svarade den blifvande kejsaren, det var
bara för att hindra er från att skrika.

Hvad är musiken? En ung fröken skulle ge-
nomgå sin examen. Hennes examinatorer ville fråga
henne om musiken, hennes svaga sida, eller sna-
rare den sida, hon inte hade?

— Hvad är musiken?

— Musiken, svarar den unga studerande med
eftertryck, är ett slags nöje. Men alldenstund vi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free