Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. : 263
undran såsom mästerverket par préférence:
kvinnan; menniskan har efter denna natur-
modell frambragt artificiella och besjälade vä-
sen af vida större skönhet, och det fins icke
enligt des Esseintes bland alla verldens kvin-
nor tvenne sådana fulländade typer af »svel-
tesse délicate» och »terrifiante force» som
tvenne lokomotiv på Nordjernvägen. Men
det är icke endast all yttre verklighet, na-
turens synbara former, som menniskan måste
ersätta med sina egna skapelser; äfven det
inre lifvet i tanke, fantasi och känsla måste
hon: hvässa till ett helt annorlunda förfinadt
verktyg än såsom det smidits af naturens
klumpiga hand. ”
Nägonstädes i Paris’ oranejd, i en tyst
och undangömd vrå men dock icke alltför
långt från verldsstaden, uppför och inreder
des Esseintes efter sina bisarra behof en mo-
dern Noachsark, dit han kan fly undan den
menskliga dårskapens ständigt växande synda-
flod. Här lefver han nu i absolut ensamhet,
en raffinerad eremit i ångans och telefonens
tidehvarf, ser "ingen, talar med ingen. Han
sofver om dagen och är uppe om natten, då
han känner sig liksom mera ensam med sig
sjelf midt i den skumma, slumrande nejden,
som han kan skymta genom rutan. En dag
hade ham begifvit sig ut på en vandring i
trakten, men landskapets saftiga, svällande
grönska tilltalade honom icke, ty den saknade
den - sjukliga, tynande prägel, som den får
inne i de stora städerna, der den har svå-
rare att tränga sig fram. Och så såg han
menniskor med ansigten som embetsmän och
militärer, med magar och polisonger. Han
återvände skyndsamt hem med en än ytter-
ligare skärpt fasa för det menskliga ansigtet.
Tyngd af spleen och jägtad af nervositet
stänger han sig inne med sina böcker, taflor,
likörer, parfymer och växter samt lefver sitt
artificiella lif i denna extravaganta och ut-
sökta milieu, – en raffineradt epikuréisk
mystiker och en dekadansens apostel.
Inom literaturen älskar han mest den
romerska och moderna dekadansens verk. Det
latinska språket under den klassiska perioden
lemnar honom kall; det börjar intressera ho-
nom först, då det är stadt i föruttnelse,. mister
sina lemmar, afsöndrar var och i denna upp-
lösta kropp bibehåller endast några få fasta
partier, hvilka de kristna utskära för att in-
sätta dem i sitt nya språk. Inom den mo-
derna literaturen äro hans älsklingsförfattare
Barbey d’Aurévilly, hvilkens språk har dessa
sjuka fläckar, denna blåsfylda hud och denna
manetartade blöthet, som han njuter hos de
gamle dekadansdiktarne; Edgar Poö med sina
undersökningar af den menskliga viljans 1e-
targi och stelnande under den gåtfulla lifs-
ångesten och dödsskräcken; Baudelaire med
sina sonderingar af de svårtillgängliga skryms-
len i menniskonaturen, i hvilka tankens mon-
struösa växtlighet förgrenar sig, och sina
morbida analyser af själslif, som nått sina
känslors oktober; samt dessa senares (discip-
lar, hos hvilka kvintessensen i deras egen
diktning funnit sitt utsöktaste uttryck. Af
alla diktarvter är prosadikten, hvilken inom sin
trånga ram innesluter en romans must med
utelemnande af dess analytiska longörer och
deskriptiva vidlyftigheter, för des HEsseintes
literaturens väsensextrakt och konstens lifssaft.
Hvad des Esseintes älskar inom måle-
riet är egentligen en öfverflyttning på duken
af dekadansliteraturens stil och ämnen. De
taflor, som täcka väggarne i hans rum, äro
utslag af samma raffinerade konstsmak och
samma abnorma, mystiska känslolif, som ska-
pat Poös och Baudelaires diktning: de tvenne
Salomotyperna af Moreau, den holländske
gravören Jan TImykens hiskliga skildringar
af alla de raffinerade tortyrer, som religions-
fanatismen framfantiserat, samt framför allt
Odilon Redons hemska vanvettssyner: en jätte-
spindel som fångar ett menniskoansigte, en
enorm speltärning med en sorgsen pupill till
punkt, ett anlete med ofantliga ögon, en gal-
nings ögon, 0. 8. V.
Ett af sina rum har des Esseintes fyllt
med växter, ’sådana som han kan njuta dem,
naturliga växter med onaturligt utseende, vege-
tativa vidunder, hvilka menniskan frambragt
på artificiell väg ut ur de ursprungliga for-
merna sådana som dessa danats af naturens
hand, tvungit att imitera tyger, papper, me-
taller, djurkropparnes inre membraner, oxens
brösthinna och svinets blåsa, det råa köttets
färg och den ådrade hudens, den röda färgen
hos ett sår, som sluter sig, och sårskorpans
bruna. Fn blomma utsänder en enorm orang-
utang-svans, brun och hårig samt ompgifven
af en biskopskräckla; en annan liknar ett öp-
pet gap, ur hvilken utsträckes en mennisko-
tunga, liksom på planscherna i ett medicinskt
verk om strupens och munnens sjukdomar 0. 8. v.
I matsalen, hvilken des Esseintes inrät-
tat alldeles i stil af en fartygshytt, har han
ett skänkskåp med en rad af små tunnor,
fylda med alla slacs drycker, hvilket han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
