- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
350

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

350 »Fru Marianne», i

- bort såsom den omutliga påminnelsen om sin
förnedring, sin handling, denna söndersplitt-
ring af hennes själ, som aldrig kan heläs.

Vi känna med henne, hur hopplöst hon
måste förakta sig sjelf! — —

— Men nej, vi förirra Oss.

Detta känner icke Marianne — icke
författarinnan, De mena något annat.

Det är icke sin kärlek, Marianne sörjer
öfver att ha förrådt — utan barnet. Bar-
net, som kyrkan och samhället gifvit henne
lof att ha i legaliseradt konkubinat med en
man, som för henne blott är ett förkropps-
ligadt uttryck af erotik, blott tillfredsställelsen
af hennes sinlighet. Det är detta barn, som
hon förrådt genom att låta en verklig kärlek
väcka till hf den gnista själ, som legat för-
borgad inom henne.

Men nu kan man icke längre hvarken
förstå, förklara eller förlåta Marianne — ty
nu bör hon veta hvad hon gör.

De känslor, hvilka burit en verklig kär-
leks hela prägel och alla kännetecken, kallar
hon sitt lifs »ruttna fläck», och honom, som
framlagt för henne hela: sin själ, alla sina
tankar — en »främmande man».

Men Börje? — Han, som kände henne
lika litet den dag, hon anförtrodde honom, att
hon skulle bli hans barns mor, som den dag,
de råkades först (so sid. 323); han, som al-
drig hade något att säga henne, lika litet
som hon honom — bara kyssas — (se sid.
157) — det förkroppsligade uttrycket för
hennes erotik — han var henne icke »främ-
mande»! — Honom, som hon äfven efter sitt
»andliga myndigblifvande» (sid. 316) betrak-
tade med en »död, tung ovilja»; för hvilken
hon »kände något af slafvens kufvade hat:

Ty nu var hon hans för alltid» — honom,
som hon nu mäste söka bibehålla sin
makt öfver — det lärde henne sjelfuppe-
hållelsedriften.

Se der, hennes kärlek, den hon borde
vara trogen, och som hon icke behöfde att
skämmas öfver!

Se der hennes »sedliga uppskakning»
och »väckelse till sjelfansvar»!"

Låt mig nämna ännu ett par ex. på ar-
ten af denna »väckelse».

Hon ljög, då hon sade åt Börje, att
hennes förbehållsamhet och brist på förtro-
ende kom sig af, att hon hade svårt att ut-
trycka sig. (sid. 322).

+ S—e i Ny Svensk Tidskrift.

Hon kände obehag öfver, att hon nu
icke längre kunde mottaga hans dyrkan med
ringaktning (sid. 321), att hon nu skulle
detroniseras för barnet (sid. 322).

Hon hycklade, då hon räckte fram sin
hand och kramade hans fill tecken på för-
ståelse.

Och då barnet kommer och hon bekän-
ner för Börje sitt förhållande till Pål, hvilket
han genast uppfattar som ett rätt och slätt
äktenskapsbrott — han kan icke finna hvad
det vore att tala om arnars, — då, långt
ifrån att stötas tillbaka af hans fullkomliga
oförmåga att förstå dessa hennes ömtåligaste
känslor, älskar hon honom, och hela hennes
energi väckes till verksamhet för att vinna
honom.

Huru? — Äro de nu mera än förr läm-
pade att förstå hvarandra? Ha de utvecklats
och har deras utveckling närmat dem till
hvarandra?

Ingenting talar härför.

Men likafullt älskar hon honom nu och
öfvervinner och trotsar på äkta romanmanér
alla svårigheter utan att ett ögonblick låta

sig modfällas, vare sig af Börjes köld, ovän-

lighet eller tysta förakt . . . som hon blef
tillbakaslagen de mnittionio gångerna, skulle
hon färsöka den hundrade».

Hvad är det som bemannar den loja,

indölenta Marianne med detta ihärdiga, sega
mod? 5
Kärleken till Börje, säger förf.
Vi ha redan sagt, att den är oss ofatt-
bar, såvida icke fru Marianne ännu alltjemt
med kärlek endast menar Eros, ty någon
högre lifsgemenskap har Börje nu lika litet
som förr att bjuda henne.

Ännn ett sista drag.

Pål, som gaf henne hela sin själ, och
som hon förstod, honom stötte hon bort och
kallade deras förhållande skurtis» — detta
klumpiga ord, som Pål icke kunde fördraga
— och när han var död — han, den ende
som någonsin varit hennes make — då han
var död — dödad af sjelfva tomheten i det
lif, till hvilket hon för att skydda sitt eget
lugn, hjerflöst stött honom ut — då kände
hon ingenting. ,. . . Det var Börje hon tänkte
på, icke Pål.

Hvarför i Guds namn har fört. berättat
oss detta? — Är det för att visa, huru hjert-
löst liten och lumpen Marianne har blifvit,
eHer är det: — kan det verkligen vara me-
ningen att säga det till hennes heder? —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0432.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free