- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
366

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

366 ; Under predikan.

saretok som för. Jag beklagar vårt land, som
påbördas sådane prester.

Stormen bröt lös. Gumman brast ut i
hög gråt, och gubben snäste Nils.

— Kom ihåg, sade han, att Vallengren
är prest och en lärd man, men du är ändå
bara målare; håll dig till Jesus, så få vi
glädje af dig en gång, men på detta viset
sprider du ju endast sorg öfver dina för-
äldrars ålderdom!

— Nå ja, jag vill ej inge mig i vidare
disput, men en annan gång jag kommer hem,
kanske jag blir sinnad. Låtom oss derför
vänta sålänge!

-— Du väntar, men vänta inte för länge
med din omvändelse, ty Herren kan kalla dig
kanske i morgon, och då är du förtappad,
varnade Vallengren.

— Ja, förtappad för evigt, inföll modren.

— Förtappad, tänk förtappad, sade fadren
och satte handen varnande mot Nils.

— Lemna mig med frid, sade Nils. I
morgon reser jag; jag skall verkligen vända
om.

&x

Tiden tycks i ens barndom gå sakta;
det är så långt från jul till nästa jul, från
sommar till sommar, men sedan några tiotal
är gått, tycker man gången rockats till fort-
ning, och det ena året flyr bort efter det
andra i en hisklig fart. Mor Jöns Lars allt
skäl att sucka:

— Ack hvad tiden ändå går!

— Och väl är det, sade gubben i en
trumpen ton.

— Du ser så ledsen och bråkig ut; hur
kan -det vara? Å

— Vet inte. Men jag tycker, att Val-
lengren kunde betala något åtminstone af sin
gamla skuld till oss; det är nu tio år sedan
han blef prest, och vi ha hela denna tid fått
förränta hans skuld. Det ser ut till en dålig
gröda, så att jag vet inte, hur vi skola kunna
reda oss på gamla dagar. Tacka vill jag
Nils! Han har sjelf dragit sig fram från
det han var en liten pilt och hjelpt sin bror
också med pengar; jag tror minsann inte Val-
lengren betalt dem heller.

-— Ja Nils vore nog dugtig, om han
bara ville vända sig till Jesus.

— Tyst med sådant! Du vet ju inte
hvad han tänker, Nu är han gift, har barn
och förtjenar mycket pengar. Det är min-

sann vackert; ett annat än suga sina gamla
föräldrar. — Jag kan skrifva till både honom
och Vallengren, att de ska komma hem i som-
mar. Ack hvad det ska bli roligt att få
se Nils och hans hustru och barn! Det är
don emot Vallengren. Han blir väl aldrig
sä lycklig, att han kan gifta sig.

— Må tro! Om han inte gifter sig, så
kan han vara lika lycklig.

— Nej för han kan inte; men Nils, som
vågat på resor i både Tyskland, Paris och

| London, kunde ändå hinna gifta sig, när han

ej var mer än 25 år. Det kan man kalla
en dugtig karl! Den som bara sköter sig,
hjelper nog vår herre, om han nu är prest
eller doktor eller målare eller — —

— Men Jöns! Tror du då inte, att
Vallengren sköter sig? Han kan väl inte
sjelf ge sig kall? Han söker och har sökt
på många ställen och är då en sådan predi-
kant, att bättre fins inte, det vet jag.

– Han predikar för mycket lag; folk
är inte nu som förr; upplysningen stiger, och
presterna ha ej så mycket att säga. Jag kan
gerna säga rent ut, de krusa inte för en prest
nu för tiden, derför får han vara mera fog-
lig, men: — —

— Men, men! inga men! Han pre-
dikar Guds rena ord, och mer kan en ej be-
gära. Tadla inte Vallengren!

— Nej visst inte! ’Tadla inte du heller
Nils, för han är ändå värre än Vallengren,
det säger jag och låter dem höra på. Nu
tyst, så skall jag skrifva till dem båda; de
få komma hem, så att vi kunna reda våra
affärer. Vi veta inte, när vår Herre kallar oss,
och Nils skall också ha sin lott, det lofvar
jag, hans far som jag är.

Det gick flera veckor. Nägot svar kom
ej hvarken från Vallengren eller Nils, och
Jöns Lars visste inte, hvad de skulle tänka.

En söndags eftermiddag efter gudstjen-
sten, när gumman slutat sin predikan i Nor-
borgs postilla om »grandet och bjelken», drog
hon en lång suck.

— Vi få gå ut och se på grödan, sade
hon. :

Jöns Larsson tände pipan, och så följ-
des de åt. Ö

Sommaren var mycket torr; värmen tryck-
te, änskönt solen stod lågt. Klöfvern började
torka och kreaturen ville inte äta den. Sä-
den stod kort och falen och kornet kunde
inte komma ur holk. Rågen luktade redan
halm, ärterna stodo i blom och började sätta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Aug 5 15:21:00 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0452.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free