- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
367

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt.

367

baljor. — Stojet från den lekande ungdomen i
byn hördes ibland som ett angenämt afbrott
i den eljes så tysta helgdagsfriden.

— Valör skäller der hemma.

— Främmad, sade Jöns Larsson.

— På söndagen; hyem kan det vara?
Det är körande. Vi få skynda oss in.

Det. Var Nils med hustru och två små
piltar.

Stor uppståndelse. »Faffa» och »famo»
fingo presenter af de små, och det blef ett
par timmars virrvarr af frågor och svar.

— I morn kommer Vallengren, sade
Nils; han har skrifvit till oss om det.

— Så skola vi vänta med den der saken
till dess, sade Jöns Larsson till gumman, som
förstod hvad han menade och suckade till i
detsamma.

Dagen efter hade Vallengren anländt
redan på morgonen, och nu satt hela famil-
jen ute i den lilla trädgården. Vallengren
intresserade sig mest för de små brorsönerna
och höll dem båda två på sina knän.

— Hvad heter din Frälsare? frågade
han den äldste gossen.

— Frälsare? — Det vet jag inte, svarade
han och skrattade.

— Ack nej då, sade farmor ifrigt och
rodde på hufvudet. Vet han inte det, och
han är 5 år. Det var rysligt, arma stackars
lilla barn!

De skola ej bindas af religiösa fördomar,
har far sagt, och jag är af samma mening,
invände gossens mor.

— Religiösa fördomar, suckade presten;
men de skola i stället bli evigt förtappade.

— Visst inte, sade Nils: De skola upp-
fostras i samma tro som deras föräldrar ha.

— De måste i tider ledas in på den
smala vägen, ty den breda leder tlll helvete,
varnade presten.

— Vi tro ej på dylika råheter, sade
Nils. Det är en grym lära, som menniskor
under en groft okunnig tid skrämts med, en
lära som är lika grym och gudlös, som den
om himlen är enfaldig och barnslig, Då släg-
tet trodde, att vår jord var hela universum,
hade det ej så stora tankar. Religion och
gudsbegrepp kunde ej vara så sublima som
nu, då naturvetenskaperna börjat skingra dessa
gamla töckniga och dumma åsigter.

— Naturvetenskap! Def är en sorglig
lära, suckade presten. Filosofien, alla veten-
skapers moder, tror på relionen,

— Ja, det är sorgligt. Filosofi är ej
annat än metafysik; tro —- hvarje filosof har
sin tro, — olycksaliga tro! Derför är filosofi lika
litet vetenskap, som teologi eller läran om
tro, Allt detta skall snart ramla och ge rum
för det sunda förnuftets lära, för de exakta
vetenskaperna och då behöfva vi hvarken fi-
losofi eller religion i den mening, de nu före-
komma.

-— Jag förstår inte ditt tal, Nils, men
lyd din gamla mor, tro, tro!

— Vi tro på Gud, invände Nils” unga
täcka hustru,

— Ja, vi tro på Gud, sade båda gos-
sarne.

— Men I tron ej på Jesus, sade pre-
sten, och då skrattade gossarne och sade Je-
sus, Jesus, vi känna inte den mannen.

— Förlåt dew det, ty de veta icke hvad
de säga! Men hvilken som förargar en af
dessa små, som tro på mig, honom vore bättre.
att en kvarnsten bundes vid hans hals och
han sänktes i hafvets djup, fortsatte presten
och såg varnande på Nils.

— Vi behöfva ej öda tid på en för dig
onödig disput. - Under ditt ständiga predi-
kande om helvete och tro har du blifvit ängs-
lig och fått lifsleda. Vi tro på harmonien i
lifvet, på glädje och sedlig utveckling, derför
ha vi också lefnadslust och mod, Bara se,
hur glada vi äro!

Det blef tyst Båda gossarne klängde
sig upp på fadrens knän, och modren smekte
de leende rara ansigtena,

— Lefnadslust, sade presten och såg
bort på de små. En betydelsefull suck smög
sig ur hans ängsliga bröst. Jag ser de otrog-
nas glädje, ser den uppenbart, den liknar ett
himmelrike, men de trognas fröjd är endast
suckan och ängslan. — Är så Guds mening?

Han suckade åter och gick bort.

Det hade för honom glimrat en stråle af
lycka, en sällsynt underbar och himmelsk
känsla genomfor hans inre. Men hvadan hade
den kommit?

Han gick åter bort till de andra i träd-
gården, och när han såg de pigga barnaögo-
nen, så glimrade det till igen,

— Underbara känsla, sade han och kun-
de inte låta bli att se på barnen.

— Du tycker om barnen, tror jag, sade

| Nils.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0453.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free