Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 9
indignationsnoveller, som utgöra den förnämsta
delen i »Västerut».
Ty på detta första skede af sin utveck-
ling som författare är Skialf i främsta rum-
met indignationens man. Man behöfver blott
slå upp novellerna »En petition», »I Lodde»,
»En af den äkta sorten», »Nitälskan» eller
»På höstsidan» för att finna, att det som satt
pennan i hennes hand, det är harm och en-
dast harm öfver förhållanden, sådana hon sett
och dagligen ser dem i den lilla afkrok af
landet, der hon är bosatt. Hon är för upp-
rörd öfver det hon för att kunna se det med
nyktra blickar. Hon står ej öfver sitt ämne,
hon står midt uti det. Och så skriker hon
ut sitt ord för att tvinga andra att se det
hon sjelf sett i sin afkrok. Och det hon i
främsta rummet lagt märke till der, det som
sätter sin pregel på det lilla samhället, det
är, säger hon, de många exemplen på huru
intelligens och individualitet hållas nere med
Jernhand för sjelfviska, maktlystna syften.
Af hvilka? Af det schartauanska presterska-
pet. Hela boken är, kan man säga, ett an-
fall. på schartauanismen, sådant denna uppträdt
i kustbygden, bland dess styfsinta fiskare-
och sjömansfolk.
Att de olika presttyperna i »Västerut»
äro tecknade efter naturen är uppenbart. För-
fattarinnan säger det sjelf i förordet, sid. 13,
och om hon der också ej låtit den med äkta
småstads fruntimmerslogik häcklade novell-
författarinnan Anna Tenbom tala i sitt eget
namn, så visar hela berättelsesättet, att Hilma
Strandberg lyckligen sannar den fantasi, som
uppfinner personer och talesätt, liksom den
fanatism, som är i stånd att förvränga fakta
och måla den onde på väggen för att få nöjet
piska honom. Att hon kan vara litet elak
mot såväl den högvördige Näslund, der han
vid sin sup och sin hummer, repeterar sitt
tal om sedlighetspetitionen, som emot Lodde-
presterna och den milde, kärleksriko pastorn
i berättelsen »På höstsidan», det må medgifvas,
det är hennes stridssätt. Att skildringens
öfverdrifter i stort sedt ej äro betydande -—
om de ens finnas — ha de, som äro inne i
förhållandena, medgilvit, äfven de som ogillat
berättelsernas. tendens och funnit sig upprörda
öfver att någon vågat tala om prester i så
vanvördiga ord,
Jag är för min del öfvertygad om att
det är mera verklighet i dessa porträtt än
hvad deras läsare tro: Der finnas samtal,
som kunde vara stenografiskt . upptecknade
efter verkligheten — en stor del af middags-
konversationen i »I ILoddes till exempel —
och der finnas i alla novellerna uttryck, som
för stockholmaren kunna synas som ett elakt
skämt, men hvilkas sannolikhet folk från olika
landsorter skola kunna bestyrka. Det händer
rätt ofta att just de mest groteska uttryck
i ett samtal — sådana som den begskedlige
kammarläsaren skakar på hufvudet åt: »det
der var ändå för plumpt påhittadts — att
just de äro direkt aflurade verkligheten, orda-
grant nedskrifna ur minnet.
I en uppsats »Från Fjellbacka» — i Ny
illustrerad tidning 1887 — yttrar Hilma
Strandberg följande rader:
»Underdånighet och rangskilnad har skär-
gärdsbon inte det rätta greppet på. Hvad
han skulle böja sig under vore då presten.
Men så har han också fått veta af att han
lefvat de sista årtiondena. Schartauanismen
har förstått pressa ned hans styfva nacke in-
till jorden, hållit honom med jernhand, ja,
utöfvat ett välde, hvilket kommit den opar-
tiske, den oinvigde att drömma sig tillbaka
till katolicismens hetaste dagar. Nekas kan
icke att något godt kommit dermed. Knifven
har försvunnit, våldsamheterna tagit af, ett
visst yttre lugn bredt sig ut öfver stranden.
Men despotismen är aldrig god, den tränger
aldrig längre än till ytan. Andra makter
skulle verka på denna friska, begåfvade be-
folkning>.
Det är påfvevälde, har förf. yttrat. Alla
erkänna det men — en hvar har sina egna
intressen och man låter det passera, som
man, nykommen på platsen och ovan vid dess
förhållanden, knappast kunde fatta. Att förf.
framdragit i ljuset dessa fast otroliga för-
hållanden i denna yrå al riket, är och blir
hennes förtjenst. Hon har också derigenom
eröfrat åt sig ett eget område, som hon säkert
kommer att ytterligare utvidga, då hennes
konstnärliga blick blir mera uppöfvad än hvad
fallet varit hos debutanten.
I ett par af berättelserna har hon stält
oppositionens målsman — oftast en ung kvin-
na — emot de olika representanterna för de
herskande åsigterna: presten, som fordrar att
man skall hafva det egna jaget, handelsman-
nen, bred och myndig, som fordrar att hans
krets skall tiga med sådana åsigter, som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
