Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. TI
»Fröken, kära, goda!» Karin ville kyssa
den unga föreståndarinnans händer; då hon
ej fick detta aflopp för sina känslor, slög rö-
relsen plötsligt om till ett nytt anfall af vrede
mot upphofvet till hennes kval. »Han skulle
in: på arbetsinrättningen, om jag gjorde som
jag borde!» sade hon sammanbitande sina
hvita, jemna tänder.
Der var dock något undangömdt i hela
Karins sätt under allt detta. Fröken Sunddal
anade, att Karin hade mer än ett skäl till
sin stränghet mot den forne betjenten, men
frågor efter andras enskilda angelägenheter
låg ej för henne. Hon frågade sig deremot
sjelf, om Karin verkligen skulle kunna skilja
de der två unga menniskorna.
Hilda led ingen nöd, fast det såg ut,
som om Hon gjorde det, så blek och mager
höll hon sig. Karin påstod, att det kom sig
af luften inne i den trånga gatan samt af
för mycket stillasittande. Sinnesoro eller så-
dant ville Karin ej höra ett ord om. Det
som var skedt, stod ej till att ändra, nu var
det bara att uppfostra det oskyldiga barnet
till en bra menniska.
I hela denna sak hade Karin en min,
som tydligen sade: När jag förlåtit Hilda,
så har ingen annan att säga ett ord om henne.
Fröken Sunddal hade sina egna tankar
om Hildas klena= utseende, men — Karin
handlade ju för den unga flickans eget bästa,
då hon bröt den olyckliga kärleksförbindelsen
emellan henne och dagdrifvaren.
»Om jag skulle be styrelsen att få taga
in Hildas flicka här, så kunde hon återfå sin
Sköterskeplats och sjelf vårda barnet! Hvad
säger du derom; Karin?»
Hvad hon sade? Hon betedde sig som
en af glädje besinningslös hund och var nära
att med sina tjocka armar slå omkull den
spensliga matmodern; då hon skulle betyga
henne sin tacksamhet. Men Karins oöfver-
lagda utrop: »Då kan jag sjelf ha ögonen
på hennely röjde den innersta orsaken till
hennes: fröjd.
Hilda och hennes flicka förflyttades till
barnhemmet. Karin bemägtigade sig genast
den lilla, och innan en vecka förflutit, var
den unga modern undanträngd till en blott
och bar ammetjenst för sitt eget barn. Den
- äldre tycktes betrakta sig som dess verkliga
mor.
Och allt blekare, magrare och sorgsnare
blef Hilda: -— — —
»Kom in till mig i dag efter middags-
spisningen, Hilda, jag vill tala vid digl<
Den unga modern spratt till, blef röd
och en glädjestråle spred för ett ögonblick
ett rörande skimmer af frisk ungdom öfver
det härjade ansigtet. - Men i nästa sekund
hade glädjen vikit för ett uttryck af rädsla.
»Bara inte Karin blir ond för det jag —
jag gått in till fröken», svarade hon med en
nervös rysning.
»Det är jag som befaller här,
Karin. Jag väntar dig klockan tvåv.
Hilda tycktes samla allt sitt mod för
att kunna säga något, men föreståndarinnan
hade redan vändt henne ryggen och gick ut
ur sköterskans afdelningssal.
Klockan slog två, då Hilda ringde på
fröken Sunddals dörr och blef insläppt af
henne sjelf.
«Sätt dig ned, Hilda, och säg mig så
ärligt, hur du har det!s
Hilda; satte sig på kanten af den vän-
ligt erbjudna stolen, men den öfriga delen
af uppmaningen efterkom hon blott genom
ett sakta frampressadt: Tackar, goda fröken,
jag har det ju så bra».
»Förtrycker Karin dig?»
»Hon ha ju rätten på sin sida», ljöd
det diplomatiska svaret.
Fröken Sunddal lade vänligt handen på
flickans skuldra.
«Du förebrår dig, att du ej har kunnat
hålla ditt löfte till henne; han har narrat dig
till att bryta öfverenskommelsen med henne;
är det icke så, stackars Hilda?»
»Nej, fröken så är det intel<
Hilda reste sig upp och såg sin matmor
öppet i ögonen. »Om någon har samwvetsfö-
rebråelser, så måste det väl vara Karin och
inte vi två».
»Hvilka tyd?»
»Jag och—och han—han, Albin Petterson».
Det kostade ansträngning att få fram
detta namn, som hon blifvit förbjuden att
nämna; men nu, när det gått öfver hennes
ryckande läppar, var det som hon med det-
samma brutit en förtrollning. TI stället för
den skygga flickan med den betryckta minen
stod der en lidelsefull kvinna, färdig att kämpa
för det hon ansåg som sin rättighet, och att
hänsynslöst vräka undan allt, som vari vägen
för hvad hon kallade sin lycka.
»Hvad jag i min bittra nöd måste lofva
henne, det har jag ärligt hållit. Han har
icke sett så mycket som en skymt af barnet
icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
