- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 3. årg. 1888 /
78

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

78 Drifved.

eller mig, Om fröken visste, hur han skrif-
vit, bedt och tiggt Karin om att få, om så
bara i fem minuter hålla sin lilla flicka på

armen — han har ju ej haft något barn förr,
vet jag — men nej, inte gaf Karin med sig,
inte».

Hon brast i tårar, men forsatte under
kufvade snyftningar:

>»Han kom till min värdinna och tigde
henne om, att genom dörrspringan få se mig
och barnet, och det gjorde madam Malm så
ondt, att hade det ej varit för den säkra
inkomst, hon hade af Karins och frökens pen-
gar, så hade hon släppt in honom hel och
hållen till oss. Här vaktar hon på mig som
på en hustjuf, och hon tillegnar sig barnet,
som om hon och icke jag hade det med honom.
Men fröken tycker väl också, att detta bara
är rättvist, för det han är — en nervös
hickning, som hotade öfvergå till hysteriska
skri, afbröt ordströmmen.

Föreståndarinnan räckte henne ett glas
vatten och gaf henne tid att lugna sig, men
nu vår hon fast besluten att få klarhet i
denna sak.

»Han är ju oförmögen till att försörja
dig och barnet, Hilda?

> Karin säger så, ja! Men hvem ryckte
honom med lock och lek och smek och stora
löften från hans plats som betjent hos gene-
ralens, om inte just hon, som var svartsjuk
som en turk på jungfrurna der? Hvem fick
honom till att sätta upp en eländig handels-
bod, om inte Karin? Och när handeln gick
omkull och han ville vara fri från allt ihop,
gaf hon honom hellre penningar af sin arbets-
förtjenst, hellre än hon släppte honom. Och
så gick han och dref, tills lillan föddes; ett
år efter det vi blefvo bekanta».

Men Karin kunde ju ha
mor —> :

»Ja, inte sant, fröken!» afbröt hon lifligt.
Ȁr det ej tokigt, att den gamla menniskan
hänger efter honom också nu? Hon är som
hon vore galen i honom».

»Inte är den unge karlen ännw bunden
vid henne».

Hilda såg på matmodern med vidöppna,
förvånade ögon.

»Kära, goda fröken, han är ju hennes
man, vet jag».

»Hennes man?»

»Herre Gud, har fröken inte vetat det.
Hyad har Karin då inbillat fröken?»

Det blixtrade till af harm i måtmoderns

varit hans

ögon, men harmen vek genast för det der
humoristiska draget, som gjorde fröken Sund-
dals ansigte så tilldragande. ;

»Karin har helt enkelt trott, att jag
kände hennes historia. Hon och jag hafva
aldrig nämt — Hvad heter han, Petterson?»

»Albin Pettersonx.

Föreståndarinnan tycktes öfverlägga med
sig sjelf, hur denna konflikt bäst skulle lösas.
Att den unga flickans i det hela godartade
karaktär skulle förderfvas i hennes nuvarande
ställning, var säkert nog, men skulle Karin
uppgifva sina rättigheter?

»Hör du, Hilda, nog håller Karin ändå
bra mycket af dig, då hon kunnat handla så
emot dig, som hon gjort?»

»Ja, bevars, det gör hon visst, och jag
skulle heller aldrig varit falsk mot en kam-
rat, om hon velat ordentligt skilja sig från
Albin, då han bad henne, som en menniska
ber för sitt lit. Men hon var rent förstoc-
kad af tokenskap efter honom, hon gamla
barnlösa menniskan».

»Hvad är väl att göra med dessa men-
niskor? sade fröken Sunddal till sig sjelf, och
liksom till svar öppnade hennes jungfrn
dörren.

»Förlåt, fröken! Karin är i köket och
frågar om Hilda möjligen är här, hon har
sökt henne i hela huset».

Hilda drog sig hastigt med sitt vanliga
skrämda uttryck bakom dörren, som då full-
komligt dolde henne för tjenstflickans spejande
fogelögon.

»Säg till Karin, att hon ringer på vid
den vanliga dörren, jag har arbete åt henne!»

»Ack kära, goda fröken, får jag gå min
vägt» bad Hilda, då pigan försvunnit,

»Du stannar, tills kon kommit in! Sedan
kan du gå — om du vilb.

Föreståndarinnan öppnade sjelf för Karin.

»Här är en del linne, som skall lagas,
Karin».

»Ja, goda fröken — men har fröken ej
— nå der är ju Hilda! jag trodde du var
rymd bort;

»Hvart. då?» framkastade fröken Sund-
dal i likgiltig ton.

» Ah, hvem kan veta? Hilda har nu knappt
ett godt ord för den, som räddat henne».
Karin var synbart i en uppjagad sinnesför-

fattning.
»Du kan få gå nu, Hilda!»
»Nej, kära fröken, låt mig nu — här

— eljest blir det aldrig förr, än döden leker

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:54:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1888/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free