Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 Några ord om Bondfolk.
Ungefär så har förf. ofta uttalat sig på
enskild väg.
Och han nar sjelf tagit första steget och
skrifvit »Bondfolk».
Har han lyckats att i denna bok genom-
föra sitt program?
Har han lyckats skrifva ett skönliterärt
arbete icke endast om utan för folket, har
han lyckats att med försakelse af det konst-
närliga i formen, hvilket skulle förvilla, tränga
in till det, som berör folket säkrast och kunde
väcka dess blick för och klargöra för det dess
eget lif i sedligt, socialt, kommunalt afse-
ende? Ja, är det en bok, som på en gång
är begärlig för och värkar utvecklande på
almogen? Ty tvifvelsutan är detta, hvad
förf. åsyftat.
Jag för min del tror icke, han lyckats,
och: det: trots, att han äger flera förutsättnin-
gar i detta fall än de flesta af våra förf.
Helt visst är den andliga nöden bland
vår almoge stor. Helt visst är den i behof
af en skald, som förstår den, som tänker med
dess tankar, förnimmer med den instinkten
och hämtar känslor från dess känslovärld —
en äkta folkdiktare vänta vi på. Och som
derjemte vore en modärn diktare, ville något
med sin diktning, något nyttigt, för lifvet
väckande -— som kunde harmas öfver ofrihet
och orätt och älska deras motsatser; och som
uttalade detta på ett språk, som förstodes,
der det vore ämmadt att göra nytta. Dåliga
följetonger, sentimentala, onaturliga historier,
matta och: pjällriga fantasifigurer eller rena
röfvarromaner — det är, hvad som nu bju-
des den del af folket, som förstår sig på
skönläsning.
Men — det går icke så lätt att vända
om från något sådant till sund, stärkande
kost. Det kan vara, att stadsarbetaren nått
en lämplig utveckling, men den egentliga
landtbefolkningen är så litet van vid att af
dylik lektyr draga ur något som hälst upp-
lysande och lärorikt, att jag tror det behöf-
des starkare saker, än hvad Bondfolk bjuder
på, för att rycka almogen med.
Boken innehåller en mängd korta, skarpt
koncentrerade, enkelt, flärdlöst och trots fin
uppfattning torrt hållna skildringar ur folk-
lifvet. Bakom nästan alla ligger en nyttig-
hetstanke — något som kunde vara att tänka
på för dem, ur hvars midt bilderna äro direkt
gripna. Och tonen är naturlig. Förf. har en
säregen förmåga att utan begagnande af dia-
lektspråk eller egentliga folkuttryck dock göra
dialogen sann.
Förf. har förstått det fina, menskliga i
almogenaturen — likväl som det styfva, hård-
nackade. Han känner både de starka och
svaga punkterna hos dem, som utgöra kär-
nan af vårt folk. Han visar bondens kloka
förtänksamhet, när det gäller att gifta bort
dottern. med en snäll och hygglig bondkarl,
som hon passar för utan att dock vara så
fasligt förälskad i — bättre än med en han-
delsmansslarf, för hvilken hon fattat tycke —
egentligen för att få heta fru. Han drar fram
»storfars» blindhet för de högre anlagens kraf
på utveckling, likaväl som — en annan gång
— hans högfärd att tvinga sonen, ett »godt
hufvud», till studier och vistelse vid akade-
mien år efter år, oaktadt detta goda hufvud
har de: lifligaste sbondsinstinkter och längtar
ut till fädrens: torfva, till tegar, matjord och
sådd. Och Törf. vill tydligen säga bonden,
att hans klass inte kan nöja sig med att
behålla »dumhufvuden» hemma, ty då blir den
på »efterkälken».
En särskild förmåga äger Saxon att i
»bref> inlägga karaktär och sanning — utan
att dock i formen vara naturalist.
Ett fint drag hos hr Lindström är hans
sympatiska blick för det ärligt och varmt reli-
giösa, det som mästadels går under namn af
»läseris», äfven om det är aldrig så uppriktigt.
Och detta antecknar jag som ett ganska ovan-
ligt drag i vår tid. Han har uppfattat den
personliga lycka och sanning, som så godt
kan lefva inom en sådan »läsare»;
Men — alltsammans är icke nog starkt,
nog tendentiöst, nog uppryckande för att tjäna
sitt ändamål. Här kräfdes större påtos. Det
är för mycket skiss, för litet utfördt att värka
med den kraft, det borde.
Hvad man äfven totalt saknar är humor,
hvilken i folkdiktning torde vara ett svår-
undgängligt element.
Det länder förf. till stor personlig heder,
att han kunnat i ästetiskt hänseende så mo-
digt försäåka — enligt sitt program. Ty det
är för en diktare försakelse att få släppa det
i högsta mening konstnärliga, att afsäga sig
hvarje grand af »flykt och finare utarbet-
ning, som här är fallet, samt sålunda riskera
att bli ansedd som författarplebej. Emellertid
är jag för min del icke öfvertygad om det
behöfliga i denna försakelse — i viss mening.
Kanske är det just frånvaron af det skaldiska
elementet, af poesi i behandlingen, som gör,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
