- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 3. årg. 1888 /
79

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framål.

1
SS

mig på läpparne — få säga Karin, hur gräns-
löst olycklig hon gör mig! Ack, kära, kära
Karin, låt oss få hvarandra! Vi skola nog
draga oss fram, så du ej skall ha några bekym-
mer för mig. Han har tagit sig tjenst nu
hos en förnäm adlig enka, som helst vill ha
en gift betjent, för hon tål inte kurtis med
jungfrurna. — Blif inte ond, kära, snälla, jag
har inte hvarken sett eller hört honom, men
jag vet det genom Tvätt-Katrina. Hans mat-
mor är så god; han får ibland bakelser och
frukt hem till mig och barnet. Hon tror
naturligtvis att han har en ung hustru, och
han är allt för snäll till att säga något om
dig, det vet du nog. — Ack, Karin, om du
visste, hur han längtar efter att kyssa sitt
lilla barn! — Hvarför kan du inte ge
honom fri?»

Vid det oförmodade öfverfallet ryggade
Karin baklänges mot väggen, der hon sökte
stöd. Det föreföll henne, som om denna ström
af vild lidelse, omedveten, grym sjelfviskhet
och naivitet, ryckte bort allt fotfäste för henne.
Var denna kvinna — så lik henne sjelf —
verkligen den viljelösa flicka, som hon trott
sig kunna forma mellan sina starka händer.
Var detta det arma offret för hennes bedå-
rande. vackre man? Hon war ju sjelf lika
bedårande, denna Hilda, när hon var söm nu.
Om hon först sjelf tagit eld och så antändt
honom? — —

Det surrade och sjöng i Karins hufvud;
hon var ej van att tankar trängdes derinne.
Hon hade blott haft för sed att låta sig drif-
vas fram eller tillbaka af heta känslor och
dunkla instinkter. Mållös stirrade hon på
Hildas flammande ögon och purprade kinder,
och med ett kände hon sig så gammal, så
otäckt gammal och löjlig. Det var väl att
inte Albin sagt, att hon var hans hustru. —

Hon drog fötterna till sig och rätade
upp, sin sammansjunkna gestalt, for med han-
den öfver hjessan, der håret låg glest och
tunt under den tjocka lösflätan.

»För mig må du gerna få honom», sade
hon med ett uttryck, som om hon undrade
öfver, att hon någonsin kunnat haft något
emot: denna sak.

»O, Karin, Karin!»

Hilda flög henne om halsen och kysste
den stora grofva kvinnan, som om hon varit
hennes. mor.

»Nu skall han i denna dag få kyssa sitt
barn!» jublade den unga modern, glömmande
allt annat. för denna tanke.

»Barnet! Nej barnet är mitt!» bru-
sade Karin upp.
» Ditt! Ja, som mormor». TIsin grym-

ma, egoistiska lycka kysste Hilda hänryckt
Karins smårynkiga händer och tjocka röda
fingrar. »Lilla, lilla mor!»

Vid denna benämping, som Karin nu
fick för första gången, fattades hon af en
plötslig vämjelse för sitt forna förhållande
till den unge mannen. Det föreföll henne,
som om hon genom okyskhetssynd för alltid
stängt sig vägen till en omätlig lycka, söm
nu kunde varit hennes: Hilda, barnet och
han — hennes svärson — —

Med ett våldsamt ryck slet hon sina
händer ur Hildas, ville skynda ur rummet,
vacklade och famlade med händerna efter stöd,
fick tag i sin matmor, som skyndat fram,
och satte henne ned i en låg hvilstol.

Och så kom gråten, icke våldsamt med
skrik och snyftningar, utan i tysta, strida
tårar. Men den gråtande kvinnan tyckte, att
i verlden fans ingen flod så stark och strid,
att den kunde skölja bort allt det stygga, som
hon stält emellan sig och — de tre andra.

Hilda troåde, det Karin grät öfver, att
nödgas afstå från sin unge man. Och hon
skyndade att sända honom ett bud att komma
genast, innan Karin återtog sitt gilna löfte.

SR

”Några ord om Bondfolk.”

Hr Lindström har enskildt yttrat: Vi
borde skrifva för folket, icke om folket. Han
menar med folket vår almoge. Och vidare:
Härtill krväfves af oss försakelse af det konst-
närliga i högsta bemärkelse. Ty folket är
nödgadt så mycket tänka på förvärfvet, att
det icke har sinne för det sköna, beskrifnin-
gar öfver bärg och backar beröra det ej, det
kan icke njuta af naturen, så länge det icke
får växa upp vid något annat skönt än kate-
kesens himmelrike. Vi måste vara till ytter-
lighet tendentiösa, måste söka nå folket med
det, som rör det, måste studera dess smak.
Och nöden bland folket är stor. därför borde
vi noga akta på denna sak.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:54:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1888/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free