- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 3. årg. 1888 /
100

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

100 Zn blick på svenska folkskolan med anledning af fru Eva Vigströms artikel i Göteb. H.-T.

skepelse, ehuru dessa krafter liksom folksko-
lan icke fullt lyckats i sina bemödanden.

Det är smärtsamt, klagar fru V., att höra
den frasen, att vidskepelsen försvinner för
folkupplysningens klara ljus. Så smärtsamt
det än låter att höra omtalas något gagn af
folkundervisningen, skall jag dock tillåta mig
anföra ett uttalande i denna rigtning.

»Det är mig en glädje att kunna säga,
alt jag 1 våra svenska läkares embetsrappor-
ter, i hvilka för öfrigt mångenstädes vårt folks
seder ’och vanor afmålas i dystra färger, mer
än en gång funnit, att den börjande ljusnin-
gen är alt tillskrifva folkskolans lärare. — —
= = Skolläraren måste ständigt kämpa mot
den vidskepelse och öfvertro, som envist
hänga qvar, eller, en gång förjagade, åter vilja
insmyga sig. I detta hänseende hafva Sveriges
skollärare redan utfört ett aktningsvärdt arbete;
många af landets mest framstående odalmän
minnas med tacksamhet sin barnalärares un-
dervisning, men mycket återstår ännu att
uträtta. Jag tror icke på sanningen i följande
ord, som jag en gång läste i en embetskrif-
velse, att vidskepelsen viker för jernvägarne.
Den är seglifvad och krossas ej till döds af
det framrullande lokomotivet, den smyger sig
på bakvägar tillbaka och blomstrar i hufvud-
städernas gränder lika väl som i undangömda
landsändar». Yttrandet förskrifver sig från
en af Sveriges mest framstående läkare och
folkligaste vetenskapsmän, professor Seved
Ribbing.
| På tillvitelsen mot landets lärarekår till-
kommer det icke mig att svara många ord. Jag
har redan framhållit, att den bör vara mer
än oförvitlig för att rätt fylla sitt fostrarekall.
Men att alla dessa lärare skulle vara blott
maskiner utan individualitet och utan intresse
för sitt kräfvande kall och ändå härda ut på
sin bana, är för mig svårfattligt. Att denna
lärarekår temligen enstämmigt uttalar önskan
om förbättrad utdaning för sin uppgift, att
den allmänt är medveten om luckorna i sitt
vetande, kan icke bevisa, alt denna kår vill
stillastående. Och hvad kärleken till deras
läraregerning för öfrigt angår, behöfver det
näppeligen erinras, att den ofta fins, der man
minst anar, kanske mest, der man icke i tid
och otid är färdig annonsera derom.

Men slentrianen är en svår frestare för
en lärare. Och det går lätt särskildt i de
ensliga vrårna att falla för den samma. = Till
någon pedagogisk ofelbarhet kan läraren ej
trots sina allvarligaste bemödanden komma.

En sannare uppfattning af kallet, ett varmare
intresse för icke blott skolarbetet som dags-
verke utan äfven för hela den skiftande mång-
falden af företeelserna på skolans fält, tarf-
vas nog mer än en. Har fru V, bidragit att
väcka ur denna sömnaktighet, som aldrig får
förekomma hos dem, hvilka ha sig anförtrodd
förvaltningen af folkets dyrbaraste skatt, har
hon utfört ett godt verk.

Just i denna afsigt — att motverka lik-
giltighet och dåsighet i uppfostringsfrågor —
arbeta skolmötena och skoltidningarne. Fru

V:s utfall mot de förra är, lindrigast sagdt, illa

motiveradt. Om hvad som förehafves på dessa
möten, kan hvem som helst lättast öfvertyga
sig genom att ögna igenom en af våra utför-
ligare skoltidningar, exempelvis Svensk Lära-
retidning. Och skulle, då några kamrater
komma tillsammans, en fråga förekomma, som
rör blott. läraren, såsom sjelfhjelp o. d., hvem
tager skada häraf? Hvad fru V. föraktfullt
yttrat om s. k. proflektioner, som blifvit be-
tecknade såsom »experiment och upptåg med
barnasjälar», hvilka konster endast »den, som
blifvit för-slöad af tvång och vana, utan eckel
och motvilja kan åse och utföra», skall jag blott
cilera.

Fru V. anmärker till sist, att så många
bland de bättre lottade så i staden som på
landet, ej låta sina barn begagna folkskolan.
Det är sant. Derigenom kommer denna in-
rättning att sakna en stor del af den upp-
muntran, som annars skulle komma den sam-
ma till del, att nu ej påpeka andra fördelar, som
en samuppfostran af olika samhällsklassers barn
skulle tillföra folket. Hittills har folkskolan,
särskildt i staden, varit nästan uteslutande
en inrättning för fattigmans barn.

Glädjande tecken tyda dock på, att folk-
skolan mera än hittills skall blifva en läroan-
stalt, hvaraf olika samhällslager skola låta
sina barn draga nytta. Bruket att sända
barnen till privatskolorna öfvergifves mer och
mer. Så voro år 1886 blott 18,623 barn af
7–14 års ålder lärjungar i enskilda skolor,
år 1880 20,495. Samtidigt härmed hade
antalet barn inom ofvan angilna åldersgränser
ökats med öfver 56,000 i hela riket. Alltså
en proportionsvis betydlig minskning af pri-
yatskolornas lärjungesiffra. Exempel saknas
icke på, att just sådana målsmän, som bällre
än andra tagit kännedom om folkskolan, t. ext
folkskoleinspektörer, äro nog fördomsfria att
låta sina barn bevista folkskolan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:54:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1888/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free