Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. z : 99
folkspråket." De senaste årens folkskoleun-
dervisning har dock betydligt minskat bruket
al provinsialismerna, icke blott hos skolbar-
nen, utan genom dem äfven hos de äldre.
Huru ofta har man ej fått höra, att föräldrar
fått små rättelser af sina barn i detta afse-
ende, rättelser, till hvilka de vanligen god-
modigt anmärkt: »köpstatalet passar inte för
bönder», eller något dylikt. Denna »blygsam-
het» synes dock ha makat åbsig allt mer och
mer och så småningom äfven de för främlin-
gen svårförstådda provinsialismerna.
I bristande öfverensstämmelse mellan tal-
och skriftspråket har man också att söka den
mägtigaste orsaken till, att det dryga arbete,
som rättskrifningsundervisningen upptager, ger
så liten frukt. Att rättstafningen är ett bland
allmänheten okändt anspråk, såsom fru V.
påstår, har jag just icke kunnat förstå. Helt
okändt är det åtminstone icke. Allmogen
brukar ofta slå upp postillor, psalmböcker,
stundom äfven almanackor för att skaffa sig
reda på, hur det eller det krångliga ordet
stafvas. Men rättskrifningen tillfredsställer un-
der nuvarande förhållanden icke ens rätt små
anspråk, detta måste medgifvas. Orsaken är
icke alltid brist på öfning.
Enligt fru V. är också undervisningen i
modersmålet en mekanisk lexläsning i våra
folkskolor. Jag känner dock personligen hun-
dratals lärare, som icke i detta ämne använ-
da någon lärobok, ehuru mer än en är be-
tänkt på alt vidtaga denna åtgärd för att be-
fordra barnens sjelfverksamhet och så hinna
längre. Läraren skall emellertid besitta en
mer än vanlig portion slöhet och okunnig-
het, om han utan vidare föreskrifver lexor i
språklära af det innehåll, fru V. nämt. Hans
slöhet kan endast öfverträffas af hans mod
att trotsa allt, hvad icke blott sundt förnuft,
utan äfven alla råd och anvisningar från semi-
nariet bjuda.
Samma brist på mod, som enligt fru
V:s egen förklaring ej tillåtit åhörandet af
undervisningen i modersmålet, har ej heller
medgifvit all närmare studera undervisningens
beskaffenhet i naturkwwnighet och geografi.
I alla fall vet fru V., att läraren befaller:
»derifrån och dit»! i en bok »med gulgrå per-
mar» .Låtom ossicke befatta oss med den tråki-
+ Måhända i samma stil som on skånsk gumma
undervisade sin dotterdotter: »m-ö-8-s-a sier hätta,
mitt barn; frö-n-s-te-r ster vindur, mitt barn;
S-t-r-u-m-p-a sier hösa mitt barn.» Red.
ge läraren, låtom oss tänka efter, hvad det kan
vara för en lärobok i naturlära, som ej meddelar
någon kunskap om det »verkliga lifvets företeel-
ser». Det kan ej vara äldre upplagor af Berlins.
Den lästes annars rätt mycket på landet och
innehöll, vill jag minnas, ett kapitel >om hvar
jehanda sysslor och handtverk».
Det torde nu vara på sin plats nämna,
att om en del af folkskolans lärjungar äro
okunniga i historia, geografi eller naturkun-
nighet, detla alls icke är något bevis på folk-
skolans oduglighet, alldenstund på skäl, som
i $48 af folkskolestadgan uppgifvas, lärjun-
gar få lemna folkskolan utan alt alls hafva
undervisats i dessa ämnen. Så nyligen som
år 1886 afgingo från Sveriges folkskolor 6,361
barn, hvilka blott inhemtat minimikursen. Skulle
någon af dessa inbilla sig eller andra, att
Luther manade bort Sveriges uvinbyggare, eller
alt städer finnas nere i jorden, eller om han
skulle ha oklara begrepp om jordmagne-
tismen, bör det ej förvåna allt för mycket.
Först och sist är dock den rådande öl
vertron och vidskepelsen elt bevis på folk-
skolans fullkomliga vanmagt. Så klagar fru
Vv. Amvrstädes heter det, att folkskolan gjort
menniskorna alltför skeptiska i detta afseende.
Många år har jag vistats på landet, men al-
drig har jag förmärkt några mera uppseende-
väckande fall af vidskeplighet, särskildt hos
det yngre slägtet, för hvilket det äldre icke
sällan döljer sina mystiska föreställningar.
Är icke vidskepligheten bland vårt folk obe-
tydligare och oskyldigare nu än vid århundra-
dets början? Denna erfarenhet tro sig åt
skillige sakkännare ha gjort. De tillförlitliga
personer från skilda orter, jag frågat om sa-
ken, ha förklarat, att vördnaden för skrock
är skäligen ringa, der den förr spelade en
betydande rol. Att minnesgoda personer kun-
na draga fram åtskilligt dylikt för den nitiske
forskaren, är just ej detsamma som att dessa
personer tro derpå.
Någon gång läser man i tidningarne rält
kostliga historier om spöken, tron på kloka
gubbar m. m. Rubriken på en dylik nötis
lyder vanligen: »i folkskolans tidehvarf»>, eller
»så långt efter 1842!» äfven om den vidskep-
liga gumman eller gubben lefvat lika länge
före som efter 1842. Kunde man ej för om-
vexlings skull emellanåt skrifva: »i tidnings-
pressens tidehvarf» eller: »så långt efter 1527
(för att nu ej gå till 829)» Ty kristendo-
men och goda tidningar ha liksom folkskolan
verkat mycket för att uttrota öfvertro och vid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
