- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 3. årg. 1888 /
113

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framål.

113

Af blotta luften är ju den ett lager. —
Ack, hvilken skada! — dock man ropa kan,
Att så stor skönhet ej skall vara sann, —

Sture Gustave Kjellson.
<p

Det unga Frankrike.

Literära silhouetter
af
Ola Hansson.

IV:
Jean Richepin.
(Sista artikeln).

I.

J

blomma. Det är, inom denna diktning, i
synnerhet i en konstteori och i en kvinnotyp,
i hvilka detta moderna naturel nyanserat sig.

Richepin skildrar i sin roman »Braves
gens» tvenme konstnärer, den ene musiker,
aen andre mimiker, hvilka båda tänkt och
drömt sig till ett ideal inom hvar sin konst-
branche, till hvars realiserande de sätta in
hela sin personlighet och egna heia sitt lif.

Det fans i deras ungdom en krets af
artistiska reformatorer, inom hvilken man um-
gicks med” storslagna planer till en radikal
omgestaltning af konsten: den bildande kon-
sten, musiken, skönliteraturen, — grundad på
en ny uppfattning af ordens, färgernas och
tonernas väsen. Sjelfva grundidéen, hvilken
ikläddes en för hvarje oinvigd temligen meso-
potamisk terminologi, var klar och fullgången
samt kunde sammanfattas
punkter: den konst, som mest närmar sig

fulländningen, är den som bäst ger illusionen |

om lifvet, och för att nå denna konst måste
man finna de mest syntetiska uttryckssätten.
Tiden gick; man nyktrade till, kretsen spräng-
des, poetämnena blefvo journalister, målare-
adepterna slogos nu om medaljen på salongen,

’ean Richepins diktning har äfven den
sina rötter 1 den bädd, som de senaste
årtiondenas kulturströmningar aflagrat.
Den är en art inom den växtfamilj, som dik-
tarne framdrifvit under senare hälften af det
nittonde seklet, en varietet af dekadanstidens

i tvenne hufvud- |

I
I
I

|

I

|

I j

och de musici, som drömt så högt och stort
om framtidsmusiken såsom kronan af all konst,
skrefvo operetter och lahitlaha-musik.

Endast tvenne af de unge männen hade
blifvit sina ideal trogne och modigt sett de
vedervärdigheter i ögonen, hvilka alltid bli
den ensammes lott, hans som går sin egen
väg. Den ene var musikern Yves, som svalt
och slet ut sig men dock höll själen. varm
med sina drömmerier om »la chanson popu-
laire»; den andre var ett excentriskt original,
som med ett artistnamn kallade sig Tombre

och som led martyrskapet för denna konst,

som för honom var det enda heliga i lifvet.
Han köpte mästerskapet med sitt lif.
Tombres konstideal genomgick åtskilliga
faser. På den tid, då han tillhörde den nyss-
nämda kretsen, sysslade han med en omda-
ning af skådespelarekonsten. Textens versar
skulle sjungas monotont, »liksom en melopé,
öfver hvilken skådespelaren hade att brodera
variationer i ställningar och åtbörder, inläg-
gande i dessa understrykningar en fullständig
karaktärsanalys, hvaraf syntesen skulle gifvas
genom det monotona föredraget samt genom
ett efter den framstälda personligheten Yeten-
skapligt afpassadt fysionomispel». Då den
unge entusiasten, hvars rent yttre apparition
genom omåttlig längd och magerhet redan i

| och för sig väckte löje, första gången i egen

person realiserar denna teori på scenen, vin-
ner han naturligtvis en - storartad succés
de rire.

Den misslyckade konstnären kastas nu
handlöst verlden rundt, och i Amerika erhål=
ler hans omdaningslust ett nytt fält och en
ny rigtning, Han kommer plötsligt under
fund med, att mimiken är kvintessensen af
all konst, och efter återkomsten till Paris
griper han sig an med att omgestalta den
franska pantomimen. Med entusiasm och hård-
nackad flit arbetar han sig in i sin nya teori
samt omsätter till slut denna i en pantomim
i den nya genren: »IL’åme de Pierrot». Hans
Pierrot är icke den traditionella cirkus-Pierrot
med sin släta hufvudmask, utan en Pierrot
med skägg och hår, grå af ålder, en hundra-
åring, -ett slags kung Lear i Pierrotskepnad,
med hvita hårtofsar, med ögon vanvettiga af
skräck, kärlek och extas, med gester som röja
ledan vid att lefva och törsten efter att dö.
Hans stycke är ett verkligt drama i panto-
mimens form, »un drame psychologique et
macabre». - Tombre spelar sjelf Pierrot. Han
utför hela monologen på mimisk väg, verk-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:54:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1888/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free