- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 3. årg. 1888 /
114

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

114 Dit unga

Frankrike.

ställer långa utredningar af sitt eget inre
genom att tvinga sitt ansigte att i dess rörel-
ser, dess. liniespel omsätta känslans och tan-
kens flygtigaste skiftningar. Salongens ele-
ganta plebs finner det hela ytterst osmakligt
och. tråkigt.

Tombre går emellertid vidare i sin mimi-
ska konst. En ny faktor har nu kommit till:
Tombre är alkoholist. Han har bildat sig
en hel teori om alkoholen såsom artistiskt
stimulum. Då han druckit några glas af
vätskan, är det honom som om en magisk
lampa tändes inne i hans hufvud. Alkoho-
lens ande inblåser lif i hans konstskapelser.
Det är alkoholen som gör hans följeslagerska
Georgette från en kälkborgerlig medelmåtta
till ett geni i Tombresk mimik, ty det är
alkoholen som närmat henne till honom, gjort
henne seende, kommit henne att älska honom
och Hans konstideal, hvilket förut för henne
varit en gåta och ett vanvett. »Vi drucko
i sällskap. Alkoholen hade förlofvat oss,
Alkoholen förenade oss. Alkoholen öppnade
för oss snillets alla härligheter».

Konsten och alkoholen: det är allt för
Tombre. För honom existerar intet annat.
De två äro lifvets herrar. »Den (konsten) är
som alkoholen! En herre som icke släpper
en! Och som vill lefva, kosta hvad det vill,
och som tvingar en att lefva! Ty varelserna
dö, tingen dö, allt dör, men konsten, hon vill
icke och bör icke dö».

Det är dessa tvenne passioner, som sli-
tas om Tombhbre, förbränna hans fantasi, härja
hans själ. Det är de som slutligen oemot-
ståndligt som tvenne starka elektriska ström-
mar störta samman, liksom i en bländande blixt,
i hans konsts mästerverk: » le delirium tremens
mimé». Idéen har sprungit fram ur hans
hufvud, plötsligt och fullgången, en gång då
han grimaserade på en krog i New-York för
att få en Smula bröd till Georgettes lilla pojke.
Det var all pantomim i sammandrag, den abso-
luta konsten, det yttersta han kunde nå af
sin teori. »Et tout F’alcool incarné lå-dedans.
Toute I’humanité moderne, nervosée, martyri-
sée, diabolisée, emparadisée par cet alcool qui
est son Diew».

Han kallar detta sitt konstverk » Happy
xigxags». Det är en Edgar Poesk dikt om-
satt i tableau-vivant; — ett modernt Medusa-
hufvud, måladt af en dekadansens mästare,
hemskt som dårens skelande blick, storslaget
skönt i sin gräslighet: — du vrider dig i vånda
för att slita din blick ifrån det, men den är

som limmad fast vid detta stora gröna ske-
lande öga, ur hvilket en tjusning strömmar
in i dig som du känner isa genom märg och
ben, tills vanvettet fladdrar ikring ditt huf-
vud med flädermössvingar och du skrattar i
kramp.

»Läångsamt höjde sig den svarta ridån».

Scenen förestälde en gård, kringsluten
af hvita väggar, med rätvinkliga hörn. Der
fans icke något som helst som kunde erbjuda
fäste för blicken, icke en skugga, icke min-
sta ting. Det var en fullkomlig nakenhet.
Der var så att säga tomhet mellan murarne.
Och i denna tomhet ett tyst rinnande af en
kall dager, en duk af elektriskt ljus, på sam-
ma gång bländande och dufyet.

En liksång hade börjat spelas.

Afpassande sina rörelser efter denna rytm,
klättrade tvenne clowner, eller snarare tvenne
gnomer, öfver murens krön. Deras kroppar
voro liksom stöpta i svart trikå. Fötterna,
händerna, halsen och ansigtet voro gröna,
liksom den mask, hvari hufvudet var helt
och hållet inhöljdt och som liknade en slät
hufvudskål. - Alltjemt följande musikens takt,
lät den ene, med onaturligt förvridna lemmar,
som om han vore af kautschuk, sig glida
långs väggen, tycktes klättra på denna, sno-
ende sig som en mångfotad insekt, medan
den andre, hopkrupen som ett klot, syntes
rulla sakta ned från höjden, hållande sig fast
med en enda arm, som småningom slaknade.
I samma ögonblick som ett intensivt slag på
messingstallrikarne afbröt musiken, nådde den
förste till foten af muren och klibbade sig
utmed denna i en förvriden kroppsställning
i zigzagform, medan den andre tillplattades
längs marken med ett ljud som af en våt
trasa. Den ene väckte tanken på en tusen-
foting, skuren i tre bitar genom en pisksläng,
den andre på en jättelik vägglus, som fallit
ned från taket.

Derefter började de, utan att röra sig,
mumla en melodi, som orkestern ackompag-
nerade pianissimo. De sjöngo:

We are the happy zigzags,
Happy, happy, happy zigzags.
From the brandy moon we came,
From the brandy moon we came,
"We: are the happy .« :

Nytt slag på messingstallrikarne. Ny
vridning på kropparne, i hvilken de ögon-

blickligen gjorde sig orörliga,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:54:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1888/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free