- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 4. årg. 1889 /
5

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Eramåt:

vilja R. f. begagnar tillfället att härmed fram-
föra sin hjertliga tacksamhet,

Och sist men icke minst tackas denna tid-
skritt som öppnat sina spalter för Reformföre-
ningen,

Måtte hu blott Göteborgs många frisinnade
element träda fram ur dunklet och sluta sig
till Reformföreningen, så torde man ej behöfva
befara att dess arbete skall blifva fruktlöst.!

Reformföreningen.

Ett julminne.

Bitanude kallt.

Bitande kallt hade det varit några dagar,
men nu kändes det dock som om vädret skulle
vara på väg att slå om. Snön knarrade icke
längre under fötterna, näsborrarne kändes icke,
som om de ville frysa tillsamman, och himme-
len var öfverdragen med en tunn slöja, som
gjorde stjernorna tårögda, och kom månen att
se bleklagd och melankolisk ut, som om han
stod deruppe och skämdes för allt det myckna
gsranna ljuset: der nere på gatorna. Nen det
skämdes icke det, det strömmade ut från hvart
enda bodfönster och bredde sig välbehagligt
på trottoiren, och menniskorna drogos. ini
dess. trollkrets. och slogo sina lofvar omkring

det liksom. flugor omkring en ljnslåga.. . Och
kom man ur den ena kretsen, var man strax

inne i; den andra, lyckades: man komma hel-
skinnad från den ena lockelsen, så fastnade
man i den andra, följde med strömmen som
gick in genom dörren, – och så — vår man
bränd, Men. man lät så gerna bränna sig,
och Hög. ändå vidare, så länge vingarne buro,
vare sig de voro af guld eller silfyer eller
till och med koppar, — ty, herre gud, det var
ju jul.

Men på torget gick jag fram genom en hel
ungskog af granar, som voro bestämda att off-
ras på julens altare: De stodo der rad irad,
fastslagna på siva nyluggnua träikors och vän-
tade, på att komma under tak för att föra
med sie" litet barrdoft in i de kvafva runimen
och representera den stora naturen vid stads-
barnens julfest. Ty är det månne icke det,
sour ligger under det gamla bruket, tänka vi
088 icke. litet hvar, att julens rätta hem är der
ute på landet, med klingande slädföre öfver
snötäckta fält och genom mörka granskogar,

o
5

under en gnistrande vinterhimmel, som icke
skyms af några hustak. Och så taga vi och
korsfästa en liten gran och försöka använda
den som surrogat; men så tycka vi, att dess
grönska tar sig nästan ironisk ut mot de ta-
petklädda väggarna och det hyitrappade taket,
och för att blanda bort korten hänga vi på
den grannlåt och glitter och säga, att vi göra
det för barnens skull; Men vi kunde gerna
låta granen vara vacker på sitt eget sätt och
icke blanda bort begreppen för barnen (så att
grannlåten blir det väsentliga och granen sjelt

| blott en bisak, hvars roll är utspeld, så snart

den blifvit »plundrad».) Låt granen stå der
i sin egen skrud, och barnen skola nog förstå
meningen med den, kanske bättre än vi.
Under dessa filosofiska julfunderingar hade
jag kommit inda till porten och skulle just
till att gå in, då min bliek föll på en släde,
som stod väntande derutanför. Och framför
släden. igenkände jag plötsligt en gammal be-
kant. Dockan, med sina krokiga knän och
sin svanka rygg, varm och trött, omgifven af
en hel sky af ånga, och tömmarne: hållas af

en annan bekant, ICalle, drängen, inbyltad
i halsdukar och yllesjalar, så att man

hade svårt att få syn på hans runday fula
ansigte med sitt eldröda brännmärke. -Skidan
var föll med allehanda bråte, och under den
gamla nötta skinnufällen stucko några hötap-
par och ett stympadr, flådt fårben fram.

in ström Af sommarminnen, flög plötsligt
öfver mitt sinne, minnen, som gingo blått i

blått och grönt i grönt, smältande samman till

denmw obestämda, lockande bild af naturens
skiftande mångfald, som vi stadsbarn taga med
oss ii på stengatorna, och som är så olika
landtbons förtrogna, konkreta föreställning om
den verld, hvari hela hans lif förflyter,

Kalle helsade, och sedan vi utbytt några
ord, sade han, att »gubbens> var deruppe, och
tillade. förklarande, attanledningen till besöket
var en fårhalfva, som de hade tänkt att her-
skapet möjligen skulle vilja ha".

Då jag kom in i tamburen, stod enbben
Bars. der mycket riktigt och helsade och tog
i hand och sade »tackar» för hvart handstag
och spred omkring sig en fläkt af kyla från
den långa färden jemte en temligen stark lukt
från den gwmlw skinnpelsen, som varit med i
fars och kanske farfars tid, i ur och skur; i
snöglopp och kyla, i äfventyr och strapatser,
men som) ändå luktade får lika bra, som om
han yst sydd i går.

+

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:54:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1889/0005.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free