Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 Pitt julminne.
Efter åtskilligt krusande lät han förmå sig
att taga af pelsen och ylletröjan och ylledu-
ken och åtskilligt annat ylle, som han hade
iuunder, och stiga in och språka en stund.
Och der satt han nu nedsjunken i en få-
tölj, som generade honom, derför att den var
för låg och för mjuk och hade för sluttande
ryggstöd, som han skämdes att luta sig emot,
och gned sina valkiga händer på knäna och
sade: ja, måtte det! och: kan man tänka!
och: ja, säj det! i oändlighet, tills han hun-
nit blifva litet varm i kläderna och sjelf slog
upp språklådan.
Han var sina sextio år, gubben Lars, lång
och knotig som en gärdsgårdstör och krokig
som den, krokig i knäna och hjulbent och
ryggbruten, med ett par långa armar, som voro
som ett par störar för sig och slutade med
ett par grofva, arbetsdugtiga näfvar. BEtt par
små skarpa ögon och en stor framspringande
nisa hade han, och det partiet af ansigtet lät
förstå, att man hade att göra med en gubbe,
som var mån om sig och sitt, men munnen
var bred och godlynt och skvallrade om, att
det fans ett godt humör bredvid. Och när det
humöret riktigt fick råda, fick det äfven blic-
ken under sitt välde och gjorde den muntert
plivande, nästan pojkaktigt uppsluppen. Skäg-
get var grått och tofvigt som mossan på trä-
den, men håret hängde i glesa, raka testar ned
öfver rockkragen. Han hade blifvit litet lom-
hörd på sistone, och då man talade med ho-
nom, satte han högra handen bakom örat som
en lur.
Sedan den första tillbörliga stelheten gifvit
med sig, kom det en massa historier deruti-
från: plöjningen hade han godt hunnit göra
ifrån sig, och nu höll han på att taga upp
en bit nyodling borta vid österåkern, men den
ene; hästen hade fått något sattyg i benen, så
att han måste stå en hel månad, och de hade
försökt med både tjära och bränvin utan att
det hjelpte, två kor hade kalfvat, och ett får
hade de slagtat, men ett annat hade sprungit
bört för dem. Fisket, det hade varit si och
så, en smula sik hade han tagit på höstsidan,
men vinternoten hade det inte varit något vån
med. Och tuppen — det var en Kochiu-
Kinn-tupp, som lan var mycket stolt öfver —
det var nu rent okristligt, hvad den blifvit
stor, det riktigt dåuvade i backen om den, när
den sprang.
Han var inte rädd att breda på en smula,
gubben Lars, när så kunde falla sig.
Det var allt i hop en massa smådetaljer,
sådant som han dagligen sysslade med, som
upptog hela hans intresse, och som han derför
helt. godtroget berättade som stora nyheter.
Hvad som saknades der, och som vi alla setat
och längtat efter, det var horizont, det vill
säga ett intryck af det stora, snöiga skärgårds-
landskapet, som omgart och infattade alla dessa
småsaker. Vi förstodo icke, att hvad som för
oss, som snutto fjerran ifrån, syntes vara nå-
got märkligt och egendomligt, det var för ho-
nom så alldagligt och förtroget, att det skulle
förefallit honom löjligt att tala derom.
Men hur det var, medan jag satt der och
hörde på, lyckades jag dock så småningom sam-
manfoga skärfvarne till en bild, och så fick
jag på en gång lurt och horizont iden. Mina
sommarminnen, som gingo grönt i grönt och
blått i blått, med solglimtar och drifvande
moln, blommor i backslutningarne och fogel-
lif i trädkronorna, böljande åkerfölt och lätta
sommarvågar, skiftade färg och karakter, fälde
sina blad och läto luften spela in mellan de
glesa kvistarne, så att himmelen blef större
och träden mindre, gjorde tystnaden stor och
ödslig och drogo det hvita, jemna snötäcket
öfver backar och ängar, höjningar och sänk-
ningar, så att man blott kunde ana kontu-
rerna, liksom man anar kroppens linier under
en futsid drägt. Och det blef vinteri stället.
Vinter uppe i grandskogen med hvita drifvor
på de gröna grenarne "och här och der en
mossig sten, som snön icke kommit åt att skyla,
och stora tunga flingor, som ljudlöst föllo till
marken, när vinden gick fram och skakade
kronorna, och vinter på ängarne, som sluttade
ned mot gården, jemn, hvit vinter öfver svarta
fåror och grön rågbrodd, och gården sjelf låg
der i vinterdrägt, med snö på taket, och en
grå rök, som hvirflade upp i den gråa luften,
med stängda ladugårdar, från hvilkas inre man
hörde korna stampa och böla och hönsen
skrocka.
Men sommargiästernas hus var tillbommadt
och ödsligt, och rabatterna sågo ut som grat-
kullar under snön. Nere vid stranden lågo
båtarne med kölen i vädret, och derutanför,
der var icke fjärdens stora, blåa vatten, utan
en hvit, liflös yta, endast afbruten af körvä-
garnes grån, korsande linier och begränsad af
en svart skogsraud vid horisonten,
Gården låg der så liten och ensam och bort-
tappad i det stora snölandskapet, och jag kom
plötsligt att tänka på de nio månaders lif der-
ute, om hvilket vi icke veta något, och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
