Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framär. 11
alltid tillräckligt därat att tjäna samhällena
till upplysning och ledning under århundraden,
ha vi ändå tillräckliga skäl att i Comte se
vårt årbundrades störste och ädlaste tänkare
och reformator, hvars namn det bör vara en
glädje för hvarje positivist att sprida till sam-
tid och efterverld.
Negativism tages ofta för positivism af per-
soner, som blott fått en ytlig kännedom om
den senare, på grund af den kritik, positivi-
sterna underkasta äldre systems obevisade
dogmer eller reaktionära politik. Det finnes
dessvärre många, som ej fatta nödvändigheten
af att sörja för något positivt uppbyggande, en
värklig ordningslära för att bringa reda i be-
greppen och åvägabringa en hälsosam ledning
at civiliserade samhällen. Allt sedan Voltai-
res dagar eller sedan 1 ’/2 århundrade till-
baka har nedrifningsarbetet pågått, det har
varit nödvändigt, men blott såsom förberedelse.
Att evinnerligen endast syssla därmed leder
ej till målet — om detta är att göra männi-
skorna lyckligare och betrygga alla sanna
medborgares väl — och har den vådan med sig
att aflägsna en mängd sinnen, som älska ord-
ningen lika mycket som framsteget, från den
frisinnade rörelsen, då de ej där finna hvad
de anse vara af nöden: medel att förädla män-
niskan och att lägga en säker grund för såväl
tillvaron som utvecklingen. Detta är åter posi-
tivismens mål.
Alt. från sitt första framträdande har Po-
sitivismen varit utsatt för angrepp. Somliga
ar dessa kunna ha värit berättigade, de t. ex.,
som gält onödiga formuleringar at detaljer;
andra angrepp ha åter varit oberättigade, näm-
ligen. teologernas och metafysikernas doktrinära
kritik eller yttersta högerns och yttersta vän-
sterns. bestridande af den positivistiska poli-
tiken.
Ärkebiskopar, teologie professorer, presiden-
ter m. fl. ha i offentliga tal och skrifter, för-
dömt positivismen; den har i lika mån, ehuru
från olika synpunkter, utdömts art högertid-
ningar och vänstertidningar. Eget är att jäm-
föra somliga art dessa domar: under det att
fäderneslandet 1880 förklarat, att positivismen
till sitt innersta väsende är konservativ och
reaktionär, utbrister prof. Borelins året därpå
4 Nya Dagl. Allehanda: »Denna samhälls-
ordning (den positivistiska) innebär följaktligen
i grunden ett perpetnuelt legaliserande af re-
volutionen; — just i Frankrike höra sådana
omväxlingar mellan despotism och pöbelvälde,
som denna samhällslära legaliserad, suart sagdt
till ordningen för dagen». :
Nu är saken den, att positivisterna hvarken
kunnat ansluta sig till yttersta högerns eller
yttersta vänsterns partier, utan påpekat de ab-
solutistiska öfverdrifterna å ömse håll — allt-
under det de i vissa afseenden, eller med hän-
syn till nya upplösande läror om statsförvalt-
ningen; familjen och egendomen, m. m,., äro
på sitt sätt konservativa, men i andra afseen-
den, eller med hänsyn till den andliga frihe-
ten, församlingsrätten, särskiljandet af kyrka
och stat, teologiska och monarkiska fördomar
0. 8. V., äro ej blott liberala, utan rent af
radikala.
Åtskilliga motståndare ha icke desto mindre
menat, att positivismen, på grund af de reg-
ler den uppstält för samlefnaden, dess ordnings-
vilkor, vore frihetsfientlig, Orimligheten i
detta påstående är i ögonen fallande för en
hvar, som har någon inblick i den positivisti-
ska samhällsläran och ej förblindats af dema-
gogiska fraser. Positivismen yrkar visserligen
på en ordnad styrelse, men dess idealstat är
ej monarkien, utan republiken. Dess styrelse-
skick är dock ej den absoluta demokratin, eller
antalets: välde, utan kallas sociokrati, då den
anser, att samhället styr sig själl genom sina
inomboende krafter och sina olika medlemmar
samt kallar alla klasser till hjälp dervid.
Makten skall enligt Comte bero på samtycke
af individuela viljor och kan således aldvig få
vara absolut.
Huru mycket positivismen försvarar indivi-
dernas rätt synes art dess strid mot kommu-
nismen, som medför en farlig sträfvan attun-
dertrycka all individualitet. Det stora mänsk-
liga problemet består uti att så mycket som
möjligt förena den fria individuela delninyen
med en icke mindre nödvändig samvärkan.
Positivismen bekämpar för vissa individun-
lismer såsom absolut princip i det sociala lif
vet, men den gör detta för att blotta samhäl-
lighetens öfvervigt och för att undertrycka öf-
vervigten af personligheten och den rådande
egoistiska tidsandan.
Positivismen kan ej heller uppställa parla-
mentarismen och den allmänna rösträtten såsom
politiska universalmedel, huru betydelsefulla de
än kunna vara,. utan bygger mera på sociolo-
gien och den allmänna upplysningen; ja den
förklarar vösträtten skadlig utan upplysning.
Orsakerna, hvarför många ej anslutit sig till
positivismen, äro dels inre, dels yttre. Till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
