Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 En dröm.
Uti min famn jag barnet tog —
Jag vet ej, hur det gick mig.
Dess barnäöga mot mig log,
En yrsel fatt då fick mig.
Jag vildt det tryckte till mitt bröst —
Det började att kvida.
Då hördes kvinnans klara röst
In i en vaggsång glida.
»Allons enfants», hon dämpadt sang,
Vaggvisan lät så fager —
»Allons enfants, allons enfants» —
Och natten blef till dager.
Och genom rummet gick ett sus
Af frihetsvingar hvita,
En jättetrånads heta rus
Mig ville sönderslita —
0, frihetsdröm! — jag vaknar opp
Re’n natten var förgången.
I morgonen från tornets topp
Ljöd det till ottesången.
August Strindbergs sista drama.
Fröken Julie är titeln på detta arbete, hvil-
ket författaren kallar för ett naturalistiskt
sorgespel. Att det är ett sorgespel, det är
visst och sant, ett djupt och skakande: sorge-
spel. Om det allt igenom är så särdeles
naturalistiskt, det blir en annan fråga.
Dramat handlar om en fröken af förnäm
slägt, hvilken i ett ögonblick af sinnesrus lå-
ter förföra sig af sin fars betjeut. Detta
ämne hör naturligtvis till »de ömtåliga iäm-
nena». Men om vi skola vända oss bort från
detta med den anmärkningen, att det är »ru-
skigt», det beror gifvetvis på, huru detta
ämne är behandladt. Det kan ej nog ofta
upprepas, hur komiskt det är, att detta begrepp
ständigt föresväfvar folk, när det gäller nya
böcker eller äfven taflor, men aldrig användes
gentemot äldre företeelser inom literaturen och
konsten. De förra är det nämligen fiut att
beundra quand meme. At de senare är det
— likask quand meéme — fint att rycka på
axlarna. Men är det också riktigt? Det är
en annan fråga.
Är ett ämne behandladt så, att den konst-
närliga formen måste ingifyva beundran, sam-
tidigt med att innehållet är rikt på uppslag
och lärdomar, då förtjänar boken att studeras.
Ty det är icke blott kännedomen om lifvets
glada sida, som uppfostrar. Och det påstå-
endet, med hvilket för några år sedan nästan
hvarje ny bok, i hvilken det stod någonting,
mottogs, att den nya literaturen uteslutande
skulle sysselsätta sig med lifvets skuggsida,
har numera af alltför många arbeten blifvit
jäfvadt, för att längre af förståndiga kritici
kunna upprepas. Ej häller går det an att
kalla hvarje hemsk och skakande skildring om
olyckor och brott för »smuts». Det har blif-
vit lämnadt åt lättfärdighetens predikanter,
hvilka vilja njuta, utan att tänka, lefva, utan
att lära af lifvet.
Strindberg har mycket naturligt motiverat
denna händelse, hvilken passerar under den
älskogsfylda, nordiska midsommarnatten. I
det särdeles intressamta företal, hvilket inleder
boken, påpekar författaren ytterligare, hvad
som motiverar detta. Men när August Strind-
berg tagit sig för att skildra en händelse så-
dan som denna, så har det långt ifrån varit
hans afsigt att påpeka det faktum, att nämli-
gen ett dylikt förhållande kan finnas och verk-
ligen också funnits inom här afsedda samhälls-
klass. Det vet man ändå. Och för att upp-
lysa om detta behöfver ingen skrifva böcker.
Det som påtagligen legat honom här innerst
om hjärtat och mest intresserat honom, är
framställandet af de skiftande känslor och häf-
tiga utbrott, som blifva följden af en dylik
onaturlig förseelse. Det är icke själlva syn-
dafallet, som är dramats hufvudintresse. Det
är följderna af syndafallet, i all synnerhet
dess psykologiska efterspel. För första gån-
gen har Strindberg gjort till hufyudämne för
en dikt två representanter för, hvad den gamle
rådmannen i Malmö kallade för »öfverklass»
och »underklass»>. Och medgifvas måste, att
den konflikt han valt, är just den, hvilken
kanske bättre än någon annan är egnad att
låta de olika race-instinkterna och race-kän-
slorna, hvilka i det moderna samhället lika
mycket som själfva den sociala ställningen
skilja samhällsklasserna åt, framträda i hela
dess våldsamma kontrast. Jean är den brutale
slafven, som vill komma sig upp, och som
känner, att han skall göra det. Hans drifter
äro kraftiga, hans tankegång klar och brutal.
Julie är barnet af en ätt, som håller på att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
