Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 15
dö ut, och hon äger alla ättens aristokratin-
stinkter, Han är bestämd att stiga, liksom
hon att falla. Båda. känna detta som ett öde.
Och därför är också hela detta drama en sym-
bolisk dikt, i hvilken man hela tiden hör det
lidelsefulla bullret af klasskampen, som utkäm-
pas mellan dessa två upphetsade individer.
Men härtill kommer också ännu en faktor,
Julie är kvinna och Jean är man. HFörfatta-
ren har skärpt konflikten därhän, att han lå-
ter den vara ett uttryck äfven för en annan
sak, hvilken mer än en gång: förr tagit sig
uttryck i de mest stridbara alstren af förfat-
tarens penna. Författaren menar, att det fins
något, som heter könshat, en instinktiv race-
känsla, hvilken söndrar människoslägtets två
hälfter från hvarandra liksom under den ba-
byloniska förbistringen, då den ena människan
icke förstod, hvad den andra sade. - För kvin-
nan gäller i det praktiska lifvet en sedelag,
som är mycket sträng. För manen åter gäl-
ler en annan, som är vida mindre rigorös. Å
andra sidan har den gifta mannen skyldighe-
ten att försörja de sina. Den allmänna me-
ningen åter föreskrifver lika litet som lagen
någon dylik skyldighet för hustrun. Hvar och
en — mannen liksom kvinnan — känner orätt-
visan mot sitt kön och detta skiljer man från
kvinna, medan naturen fortfarande bjuder dem
att älska" hvarandra. Detta alstrar hat, ett
hat, hvilket är lika oresonligt som oemotstånd-
ligt. Och ur all denna onatur uppväxer »half-
kvinnan», hvilken Strindberg anser som en
frukt af emancipationen.
Denna tankegång, som säkerligen innehåller
mycket behjärtansvärdt, spelar i den senare
hälften af dramat en stor rol. Särskildt gäl-
ler detta en del af de vilda utbrotten. Men
det torde vara en fråga, som ej är så lätt att
besvara, huruvida alla de plötsliga skiftnin-
garna i personernas känslor mot hvarandra
verkligen äro fullt naturliga. Författarens
protest i företalet, mot hvad han kallar » enkla
teaterkarakterer», är tvifvelsutan allt berätti-
gad. En människas karaktär är säkert mera
sammansatt, än ytliga betraktare i allmänhet
vilja erkänna. Men däraf följer ej, att Strind-
berg här alltid lyckats att skildra denna skif-
tande mångfald så, att det står klart som ett
gifvet resultat, att författaren har rätt; Strind-
berg har lyckats att genom sina personer säga
oss, allt hvad han vill, att de skola säga.
Men det förefaller understundom, som om för-
fattaren väl mycket talade genom sina diktade
personers mun. Detta är icke, hvad main kal-
lar »naturalism»> i skrifsättet. . Och det synes
fullt berättigadt, när författaren nämner brö-
derna Goncourt såsom förebilder: till detta
drama. |
När Julie t. ex. kommer in med sin fågel-
bur, som hon vill ta med sig på flykten, läg-
ger betjenten hårdhjärtadt hennes lilla fågel
på huggkubben, emedan den skulle vara be-
svärlig på resan. Denna handling visar nog
skiljaktigheten i hela deras känsloverld. Men
scenen förefaller arrangerad, därför att fågeln
var en grönsiska. Och en grönsiska kan man
som bekant släppa ut i skogen en sommar-
natt, utan fara för, att hon skall förkyla sig.
Suggestionen i slutscenen, som sätter mord-
vapnet i hjältinnans hand, har verkligen också
en bismak af just det, som författaren mest
vill undvika, nämligen af tentereffekt.
Det moderna dramat har länge varit inne
på den väg, som vill söka intresset i skil-
drandet af själens strider och utveckling bättre
än i en banal, efter alla konstens regler spun-
nen intrig. Och det är klart, att åtskilliga
gamla reglor få falla för att breda rum för
detta väldiga innehåll, hvilket emellertid i
alla tider funnits i de drama, som visat sig
äga lifskraft att lefva genom seklerna. Vi
ha i nutiden sådana försök af Ibsen, Björnson,
Edvard Brandes, Henry Becque och Zola, den
ryske diktaren Tolstoy icke till förglömmande.
Att spela med få personer i en liten salong,
att rikta de spelandes intresse på att aflägsna
allt, som kan störa framställningens sanning,
att gå längre och längre i att kräfva naturen
på scenen, det är teaterförfattarens och skåde-
spelarens högsta och heligaste ärelystnad, så
framt de vilja vara konstnärer. Hvad Strind-
berg äfven i detta fall gjort för den svenska
dramatiken, kommer aldrig att förgätas. I
»Fröken Julie» finnas ställen, hvilka i fråga
om gripande dramatisk verkan äro förträffliga.
Man tvingas att beundra de blixtrande repli-
kerna, hvilka träffa som dolkstygn, idéernas
räckvidd, hvilken når långt utom händelsens
trånga rum, och den förmåga af ögonblicks-
psykologi, hvilken är karakteristisk för Strind-
berg som författare. Och som konstverk i all-
mänhet blir detta arbete bland författarens
främsta, liksom det också är troligt, att åskå-
darne lika väl stå ut med att se ett stycke i
1 akt, hvilken varar i en och en half timma,
som att de kunua åhöra ett lika långt före-
drag. Om stycket icke på alla punkter verkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
