Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tramåt. j 31
En löjligt stereotyp. a
Men nu hennes mor i strålar
Sig tecknar — en helgontyp,
Mot slutet en bild hon tager.
Ur hjertats fördolda vrå.
Och ömt med sin bästa lager
Hon kransar sin vän Buzot.
Då ser man en mensklig kvinna —
För glödande för Roland —
I jordiska kinslor brinna,
Dem dygdigt hon dock betvang.
Ibland ser man handen vekna
Och pennan till hvila gå.
Då synes ock kinden blekna
Och regnmoln i ögat stå.
Men råkar en vän sig närma,
Han får ej det draget se,
Han helsas med liflig värma
Och ser henne åter 1e.
Mot aftonens blodsky stiger
Helt plötsligt en svanesång.
Med la Marseillaise sig viger
Gironden till undergång
Och Jyktar nu sina öden
Vid bilan: »>Allons, enfants!»
När friheten går till döden,
Den följes af Jeanne Roland.
Hon kommer från domarbordet.
Som alltid; hon sann och fri
Har vältaligt der fört ordet.
I les conciergeries
Man spörjande fram sig tränger,
Och liksom vid en magnet
Hvar blick nu vid hennes hänger.
Hon nickar — man domen vet.
När tårar i ögon glimma,
Hon torkar dem bort med tröst.
Ännu i sin sista timma
Hon stärker ett modfäldt bröst
Och under schavottens bila
Lugnt lägger sitt hufvud ned,
Som gälde det blott att hvila
En natt intill dagens led;
Men se, hennes lif förnyar
Sig åter; som fordom stark
I revolutionens byar
Hon ler från de minnesark,
Som, spridda, sig åter enat
Att utså mång gylne ord
At-folken, som sig försenat
Ett sekel på halffri jord.
Gå, frihetens, barn, att taga
Ditt arf efter Jeanne Roland
Och lär dig sony hon att aga
Med dygd tyranni’ts falang!
Inunder det svarta blicket
På snöhvita bladen se
Det löpande röda strecket
I eldskvift: La Liberté!
Amalia Pahlstedt.
Utdrag ur den kalolske prestens Felicilé de la
Mennais arbete:
En troendes ord.
Forts. fr; föreg: ur.
Och genom ett grått, tjockt moln såg jag,
som i en skymningsstund, ett naket öde och
kalt fält, på hvars midt höjde sig en klippa,
hvarifrån ett svartaktigt vatten droppvis ned-
föll, och de doft fallande dropparne var det
enda ljud, man förnam,
Och sju gångstigar slingrade sig på fältet
fram till klippan, och nära klippan, vid bör-
jan af hvarje stig, var en sten, betäckt med
en mig obekant grön vätska, liknande dregeln
af en mask.
Och se, på en af gångstigarne varsnade
jag något, likt en skugga, långsamt röra sig.
Så småningom nalkades gestalten, och jag såg
då, att det var — icke en menniska — men
skuggan af en menniska.
Och på det ställe, der hjertat har sin plats,
hade den menskliga gestalten en blodfläck.
Och gestaltél satte sig på den gröna, fuk-
tiga stenen, och dess leder darrade. Och med
hufvudet nedböjdt slöt det armarne tätt intill
sig, för att ännu kvarhålla en gnista värme.
Och på de andra sex gåvgstigarne kommo
sex andra skuggor efter hand till klippans fot.
Och hvar och en af dem darrade, slöt ar-
marne tätt intill sig, och satte sig på den
gröng, fuktiga stenen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
