Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
NEW-TORKABEN.
1871 egde rum i New-York, då de katolska irländarna angrepo
det festtåg, som deras protestantiska landsmän, "orangisterna".
efter gammal sed och bruk hade föranstaltat till minne af slaget
vid Boyne. Vid detta tillfälle fick man ögonen riktigt öppna
för det omfång, i hvilket irländarna trodde sig kunna beherrska
New-York, som de redan kalla en "irländsk stad". De fordrade
först, att man skulle förbjuda de protestantiska orangisterna deras
festtåg, oaktadt de sjelfva fjorton dagar förut hade paraderat
genom New-Yorks gator till ära för påfvens jubileum och vändt
upp och ned på staden genom sina jubilerande upptåg.
New-Yorks mayor och polissuperintendenten, som båda tillhöra
Tam-many, fogade sig efter sina trogna valmäns begäran och förbjödo
processionen. Denna förödmjukelse uppväckte emellertid en sådan
harm hos alla ordentliga medborgare, att guvernör Hoffmann
fann det rådligast att sätta afseendet på unionens lagar öfver
irländarnas önskningar och tillbakakalla förbudet, i det han gaf
tillkänna, att processionen skulle skyddas med vapenmakt. Detta
skedde också; den blef det oaktadt angripen, och det kom till
en strid på gatorna, under hvilken 100 menniskor förlorade lifvet
och åtskilliga hundrade sårades. Det var ständigt den irländska
frågan, som gaf sig tillkänna.
Man kan hemifrån hafva fört med sig ganska mycken sympati
för det olyckliga Irland och dess olyckliga befolkning, men då
man ser irländarna här, blir det svårt att bibehålla någonting af
denna sympati. Den inflyttade irländaren är en af unionens
olyckligaste faktorer. Unionen har honom att tacka för jemförelsevis
mycket litet. Det är irländare och tyskar, som spela
hufvudrolen i invandringen, men likaså visst som det är, att unionen
har att tacka tyskarna för utomordentligt mycket, likaså
tvifvelaktigt är det, hvad den har att tacka irländaren för.
Visserligen har denne tillfört unionen åtskillig billig arbetskraft; och
om det än är mycket öfverdrifvet att säga, att det är irländaren,
som byggt Amerikas jernvägar, har han dock onekligen vid dessa
och andra arbeten, der det endast fordras hårda händer, till en
del gagnat landets ekonomiska ställning; men till vedergällning har
han varit en hämmsko på Amerikas utveckling i civilisation. Den
katolska irländaren är en ras, hvilken det synes rent utaf fattas
perfektibilitet. Han är lika omedgörlig, lika hårdnackad uti att
icke vilja låta sig påverkas af odlingen här i detta rika land som
hemma i sin fattigdom, der han skjuter skulden för sitt elände på
engelsmannen. Dessa menniskor säga, att de fly till Amerika för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
