Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
,’det bottenlösa hålet"-
229
öde kamrar", en rad oregelmässiga hålor, som måhända gå
tillbaka in under hufvudgrottan. Genom den högre, luftigare
"Båggången" bär det åter af till smala, trånga platser, tätt förbi
gapande afgrunder, der man endast kan skymta gråsvarta,
sönderslitna, knöliga klippväggar, uppstigande från ett ogenomträngligt
mörker. Här ligger alldeles utmed den väg, på hvilken man
framgår, "Sadel-hålet", så kalladt derför att dess form har en
mycket aflägsen likhet med en sadel. Öfver detta hvälfver sig
som en spegelbild en kupol, som går in öfver en håla, hvilken
måste sträcka sig bort öfver våra hufvuden; "Minervas domkyrka"
är den döpt till, med denna underliga, barocka sammansättning
af namn, som man finner öfverallt i grottan.
"Den klingande klippan" är ett stycke sten vid
"Sadelhålet", formadt som en menniskas öra; det gifver ifrån sig en
låg, mjuk klang, när mar slår på det, hvarutaf det fått sitt namn.
På andra sidan ligger "det bottenlösa hålet", ett gapande
svalg ännu större och ohyggligare än det förra; äfven öfver
detta öppnar sig taket in till en grotta, som säkerligen kommer
att blifva" otillgänglig, så länge verlden står. Man håller sig
ovilkorligen tyst på randen af dessa hemlighetsfulla portar till
naturens oåtkomliga områden. En af sällskapet vågar sig något
närmare randen för att sträcka sin lampa så långt som möjligt
ut öfver den; de, som stå bredvid hålla honom med ett
sakta utrop tillbaka och våga sig sedan sjelfva fram för att i
sin tur blifva på samma stilla sätt varnade. Det är en sådan
tystnad på dessa ställen, att man liksom afhålles från att bryta
den. Ledsagaren tänder en af sina små facklor af oljadt papper.
Han kastar den först uppåt med säker hand, och då han sedan
svänger den rundt om, visar oss dess rödaktiga sken underbara,
hängande formationer öfver våra hufvuden, än spetsiga, kantiga
block, hvilka hota att störta ned, än afrundade, mjuka former,
hvilka hänga som en stelnad stenflod, ett liflöst vattenfall i det
fladdrande skenet.
En annan fackla kastas derefter nedåt, lågorna susa med
ett underligt starkt ljud, men brinna väl i den orörliga luften.
Mörka klippväggar, än lodräta och glatta, än kastande sig fram
och tillbaka i underliga böjningar, än sönderrifna i de skarpaste
kanter, synas på den väg, facklan genomfar.
Facklan blir hängande på en afsats och uppenbarar i detta
ögonblick en nedgång till underjordens riken, som ingen skalds
fantasi för honom målat mera full af öfverväldigande fasa; mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
