Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MELLAN ISBERGEN.
415
två nätter och två dagar icke lemnat däcket, genom en remna
i dimman kanten af ett isberg i jemnhöjd med rårna. En
order röts åt rorgängaren med en röst, som väckte halfva antalet
af kaj ut s-passagerarn a, fartyget vände, och isberget passerades på
det allra nödvändigaste afstånd. Vi voro räddade.
Det var liksom en kris i hela ställningen. Kort derefter
lättade dimman och vi fingo se ett halft dussin isberg å rad i
vår närhet och land på båda sidor. Men nu var allt i
ordning; den is, man kan se, är man icke rädd för, och vi hade
drifvits så lyckligt som möjligt ut till mynningen af
Belle-Island-sundet.
Ingen kunde i, den samling passagerare, som denna
morgon kom upp på däck och hörde huru nära vi hade varit
faran af undergång, igenkänna oss från den föregående dagen.
Vi voro utomordentligt milda och älskvärda emot hvarandra,
sade god morgon åt alla på det mest förekommande sätt och
täflade om att låna hvarandra kikare, för att betrakta våra
vänner isbergen, och om att försäkra, att kaptenen var en mycket
rask, ung man "and very careful — very careful indeed".
Han blef naturligtvis mycket firad, då han efter två dagars
frånvaro denna morgon infann sig vid frukosten i salongen, och
måste åtskilliga gånger berätta, huru han stod på däcket och
det kom en underlig känsla af oro öfver honom, huru han gick
från den ena sidan till den andra med sin tekopp i handen
för att kika ut i dimman, huru han då plötsligt fick se en
skymt af isberget och tekoppen kastades ut åt däcket, huru
rorgängaren, som var ensam vid ratten, tog ett tag i röret,
hvartill man sällan får se maken, och huru skeppet gled förbi
den stora kolossen, som kunde hafva slagit in sidan och
vältrat in ett litet isfjäll öfver oss, innan vi vaknat ur vår
morgonsömn.
Man hörde naturligtvis med det största intresse på denna
berättelse den ena gången efter den andra, och det uppstod
efterfrågan efter skärfvor af den sönderslagna koppen. Men i
öfrigt togs glädjen öfver att hafva sluppit ifrån en farlig
belägenhet på samma lugna sätt, som bekymren togos den
föregående dagen; man drack endast, alltjemt i samma lugn, litet
champagne till sin "lunch".
Det var öde och sorgliga kuststräckor, vi sågo på båda
sidor, New Foundlands nordkust och Belle Island, Labradors
förpost. Snön låg ännu på höjderna af Belle Island, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
