Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vår odlings framtid. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— dualismens och panteismens — åskådningssätt äro i denna punkt
for kristendomen lika främmande.
Denna åskådning om Gud såsom menniskomas fader finner inom
det antropologiska området sin motsvarighet i kristendomens
uppfattning af menniskoma såsom Guds söner eller barn. Det är ett
faktum, att Kristus, i trots deraf att han för egen del vet sig såsom
Guds son med Gud stå i en förening af en den högsta tänkbara
innerlighet, dock å andra sidan i bamaskapsförhållandet till Gud äfven
inneslutit menniskoma. Jemte det han använder uttrycket »min fader»,
talar Kristus lika ofta om »vår fader» och »eder fader.» Är han,
men-niskosonen, »nedstigen från himmelen», så är äfven det gudomliga hos
menniskan icke från jorden, icke af köttet, utan är ofvanifrån, från Gud.
Är han Guds son, så gifver han äfven de sina »magt att blifva Guds
söner.» Äro han och fadren ett, så kunna äfven de trogne blifva ett
med honom, alldeles på samma sätt som han är ett med fadren. Har
fadren gifvit honom »hafva lif i sig sjelf», så ega äfven de med Kristus
förenade derigenom lif i sig sjelfve. Var han, »den förstfödde bland
många bröder», i besittning af Guds ande i fullaste mått, så kunna
alla menniskor — alldenstund de samtlige äro »af Guds slägte» —
blifva af samma ande delaktige, då de med Kristus infÖrlifva sig såsom
vinträdets grenar med stammen. I fråga om förhållandet mellan det
gudomliga hos Kristus och hos de öfriga menniskoma känner
kristendomen ingen olikhet till arten, utan endast skilnaden mellan ett mer
och ett mindre.
Framställer sig Kristus sålunda såsom Guds son i den meningen,
att den frändskap med det gudomliga, som hos menniskoanden
öfver-hufvud utgör det outplånliga grunddraget, hos honom blifvit genom ett
från kamp till seger fortgående viljearbete utvecklad till den för ett
ändligt väsende högsta tänkbara graden af likhet med Gud — så följer
deraf, att den kristna religiositetens tyngdpunkt förlägges inom det
personliga lifvets, inom vilans område. Den enskilde träder till Gud
i det rätta förhållandet ej genom att, såsom den gammaltestamentliga
och öfverhufvud den förkristna lifsuppfattningen det fordrade, lydigt
underordna sig under det bestående, under sitt folks religiösa
sam-fundslif. På ett fritt, i den egna personlighetens bestämdhet sig
grundande sätt skall hvarje menniska närma sig den Högste. De förkristna
religionssamfundens enformiga orörlighet försvinner; individualitet,
utveckling blifva det religiösa lifvets principer. Detta personlighetens
frigörande från den objektiva verldsåskådningens hämmande skrankor
beror derpå, att barnaskapet hos Gud, såväl Kristi eget som de öfriga
menniskornas, af kristendomen fattas såsom varande ett sedligt-religiöst
förhållande. Såsom sådant kan det förverkligas endast genom perso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
