Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vår odlings framtid. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvad är väl dä det oheliga, det i verkligheten, fastän ej till namnet
profana, om ej den magt, som icke sammanbinder själame, men
upplöser banden mellan dem, icke enar, men söndrar?
Hvilken denna söndrande magt är, hafva vi redan antydt i det
föregående, då vi, framhållande den religiösa trons betydelse såsom
den i djupaste mening person- och samhällsbildande kraften,
tillbakavisade de högtuppdrifna anspråken hos den slags tro, som menar sig
kunna bygga en varaktig gemenskap mellan menniskor icke på ett
allas lif i samma personliga enhet, utan på en allas underkastelse
under samma opersonliga läroformel. Historien vittnar ock nogsamt, att
det är just denna dogmatiska tro, hvilken vi benämnt karrikaturen af
den sannt kristliga, som i äldre och nyare tider, likt en mensklighetens
onda genius, med forbistring slagit dem, som voro ämnade att förstå
och samverka med hvarandra. Den kristliga kärleken har under
inverkan af denna tro förvandlats till ett skadelystet hat, som med blod
och lågor betecknat sin väg genom historien. »Se, huru dessa kristne
älska hvarandra!» var de förvånade hedningarnes utrop under det
första kristna århundradet, martyrernas heroiska tidsålder, då
bekän-narne sammanhöllos ej genom symbolers och bekännelseskrifters
bräckliga band, utan genom den gemensamma kärleken till mästaren och
genom hågkomsten af hans ord: »ett nytt bud gifver jag eder: I skolen
älska hvarandra inbördes!» »Inga vilda djur kunna så ursinnigt rasa
mot hvarandra, som de kristne, när de tvista i sina trosfrågor» — så
lydde hedningarnes iakttagelse tre århundraden senare, när den fria
religiösa församlingen blifvit undanträngd af den auktoriserade
statskyrkan, och inom denna senare börjats dessa ändlösa strider om
treenigheten, om Kristi tvenne naturer, om andens utgående från fadren
och sonen o. s. v., hvilka vid denna tid utkämpades ej blott på
con-ciliema och inom vetenskapen, utan fortsattes på predikstolame, trängde
ned till gatubefolkningen och satte allas sinnen i den häftigaste
svallning. Glömsk af kristendomens anda och bud, enligt hvilka endas
det sjelfviska hjertats hårdhet kan utestänga menniskan från
delaktigheten i Guds rike, gjorde kyrkan medborgareskapet i himmelen beroende
af individens ställning till »den rena läran» på jorden; förståndets
försannthållande och läppames instämmande blef den »allmänneliga
kristliga tro», om hvilken hotfullt förkunnades, att »den henne icke fast
och stadligen håller, han varder utan tvifvel förtappad evinnerligen.»
Om medeltiden öfverhufvud med rätta betraktas såsom, i
jemfö-relse med den nyare tiden, en mörkrets och barbariets, en den
kristnade hedendomens tidsålder, så är förklaringsgrunden till dess andliga
lyten utan tvifvel att söka i denna fordunkling af det kristliga
tros-begreppet, som lägger hufvudvigten på det teoretiska, på bekännelsens
korrekthet. Allt det outtömligt djupa och innerliga, som för de förste
kristnes uppfattning förenade sig med de helgade orden: att »tro på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
