Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
idén vid hvarje skede framträdde. Liksom det för dem, som skrefvo
den isländska fristatens lagbok, var en sjelfföljd att ehvem, som talade
deras språk, gällde för landsman, och liksom detta landsmannaskap,
denna primitiva skandinavism, längre fram i tiden i de märkliga
»bondefrederna» lade sig i dagen såsom ett uppriktigt brödrasinne; så
var det ju ock intet annat, än hvad de gifna förhållandena måste
medföra, att under ståndsbildningens, den svaga konungamagtens och den
sjunkande folkmagtens, tidehvarf aristokratien, såsom samhällets
för-herrskande element, tog idén i sin hand, till tjenst för sin uppfattning
af statsändamålet, samt att sedermera under det stigande, krigiska
kungaväldets period det dynastiska syftet och eröfringspolitiken
påtrycka den sin pregel, och så vidare under de senare facerna af den
nordiska enhetstankens utvecklingsarbete.
Under alla de förberedande stadier nationalitets-principen haft att
genomlöpa intill första franska revolutionen, som är utgångspunkten
för dess öfvergång till den nya form, hvarunder den allt mer och mer
uppstigit till en ledande magt, var den nämligen ännu ofullständig,
såsom skild från sin »ena hälft», den demokratiska sjelfstyrelsens princip.
Man faste blicken blott på statens yttre magt och omfattning, ej på
nationens inre styrelse och ordning. Sedan 1789 har den demokratiska
principen, såsom grundval för samhällets inre organisation, förmält
sig med nationalitets-principen, såsom basis för dess yttre ställning.
Man fordrar nu nationalitet äfven i litteratur och konst, i lagar och
institutioner; och den s. k. nya folkrätten, som vill nydela Europas
karta, är äfven en ny statsrätt, som vill omskapa författningarna.
Detta är det nya, som gifver nationalitetsidén i våra dagar en i ej
ringa mån annan karakter, än tillförene; men den lefde och verkade
äfven då, och vi äro berättigade att söka den äfven under ytan af
det i historien ensamt stående skådespel, som kallas Englands och
Skotlands förening.
Den berömde historikers verk, som vi ställt i spetsen för denna
uppsats, är ett arbete af sällsynt förtjenst. De, som känna hans
föregående monografier, veta att han har få medtäflare i historisk lärdom
och framställningskonst. Men, dertill har han ej blott med nya
upplysningar fullständigat, från nya synpunkter beriktigat en redan
skrif-ven historia. Bland verldshistoriskt följdrika tilldragelser har sällan
någon af sin samtid så föga rönt tillbörlig uppmärksamhet, och
eftertiden har först mer än halfannat århundrade senare genom föreliggande
arbete fått en tillfredsställande teckning deraf. »Från det mera
fredliga sätt hvarpå ön Britannien förenades till ett politiskt helt» —
yttrar förf. — »drogs samtidens uppmärksamhet bort dels genom
kanonbullret från slagen och belägringarna under spanska successionskriget,
dels genom de fängslande berättelserna från den nordiske
hjeltekonun-gens äfventyrliga, ännu icke afbrutna segerbana.» Och sedermera ha
såväl engelske författare — om man undantager tre, endast för
forskare njutbara, skrifter från förra seklet — som ock de historieskrifvare
på kontinenten, hvil ka sysslat med det mägtiga örikets historia, lemnat
denna hufvudpunkt i den nyare tidens häfder qvar i ett dunkel, som
först af professor Schiern blifvit skingradt. Vi skola ej här i
sammandrag upprepa, hvad Schiern så mästerligt skildrat, utan blott
an-gifva några saker, som på det närmaste röra vår egen tid, öfver
hvilka historien om Englands och Skotlands union sprider ljus. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
