Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Anmälningar - Nationalitetspolitik för etthundrasextio år sedan. Schiern, Fr., Kongeriget Skotlands endelige forening med kongeriget England till kongeriget Storbritannien (Kjöbenhavn 1867). Af nfn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historia är för oss en politisk lärobok, som talar till förståndet, men
ej derföre lemnar hjertat kallt.
Väl lefde de från fordomtima i skotska högländerna och på en
del af kustöarna bosatta celtiska claner, som ännu strax före midten
af förra århundradet i en ryktbar resning kunde allvarsamt hota den
hannoveranska dynastien på Storbritanniens tron, ett långt kraftigare
lif och betydde i flere hänseenden någonting vida mer vid den
tidpunkt, då den engelsk-skotska real-unionen slöts, än i vårt tidehvarf,
då de näppeligen kunna betraktas annorlunda ftn såsom en döende
nationalitet[1]. Visserligen må man, för att förstå Skotlands historia,
aldrig glömma detta gaeliska element, hvars poetiska saga har en
begynnelse, sådan som Ossians sånger, och ett slut sådant som Waverley.
Men till sin hufvudkarakter var Skotland anglosaxiskt. Hvad der
fanns af progressiv samhällsodling, af civilisatorisk framtid, det var
knutet till en stam af samma blod, som det sydliga konungarikets
bebyggares, »talande ett språk», säger Macaulay[2], »som ej mera skilde
sig från den renaste engelska, än munarterna i Somersetshire och
Lancashire från hvarje annan.» Britannien utgjorde sålunda en
nationell enhet. Men splittrade i två stater, voro engelsmän och skottar
arfflender, intilldess att katolicismens restaurationsförsök utsatte
reformationen och den politiska friheten i norra Europa för
öfverhän-gande faror. Deras medeltidshistoria genljuder af brödrafejdens
vapenbrak, det mägtigare rikets herrskare sökte med härsmagt underlägga
sig det tappra grannfolket, hvars mest glänsande minnen äro den
seklerlånga kampens bragder mot den närslägtade dödsfienden. När
i det sista skotska parlamentet unionssakens vänner vädjade till blodets
röst, åberopade folkens i det hela gemensamma, samt under
personalunionens hundraåriga bestånd mer och mer hvarandra sig närmande
språk och seder, underläto ej motståndarne att uppbesvärja minnet af
förfädrens käcka strid för landets »sjelfständighet» i de »trehundra och
fjorton drabbningar», genom livilka den häfdades.
Den gemensamma fiendskapen mot engelsmännen förenade skottar
och fransmän genom många slägtled i ett troget förbund. För den’
första solglimt af lycka, som efter långvarig motgång lyste öfver Carl
VII:s vapen, innan ännu Jeanne d’Arc fram träd t, hade han att tacka
de sjutusen skotska krigare, som öfver hafvet skyndat till hans bistånd
och afgjorde segern vid Baugé öfver den engelska armén. Å andra
sidan seglade franska riddarskaror gång efter annan till Skotland, för
att deltaga i afvärjandet af de eröfringslystna engelsmännens angrepp.
Franska konungarne hade ett garde af skotska bågskyttar, i fransk
vård lemnade skottarne sina tronarfvingar för att uppfostras och
skyddas mot den rivaliserande engelska dynastiens anslag, och
familjförbindelser knötos mellan båda hofven. När Maria Stuart förmäldes med
Frankrikes dauphin, sedermera Frans II, meddelades åt alla skottår
fransk medborgarrätt. Arkitekturen i Skotlands kyrkor och slott från
denna tid, egendomligheter hos den efter mönstret af parlamentet i
Paris 1532 inrättade högsta domstolen och hos universiteterna i S:t
Andrews, Glasgow och Aberdeen vittna ännu om — säger Schiérn —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
