Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Anmälningar - Nationalitetspolitik för etthundrasextio år sedan. Schiern, Fr., Kongeriget Skotlands endelige forening med kongeriget England till kongeriget Storbritannien (Kjöbenhavn 1867). Af nfn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hur liflig förbindelsen var mellan Skotland och Frankrike, medan en
folkräkning år 1567 af alla i London vistande främlingar visar, att
hela antalet skottar derstädes ej öfversteg femtiåtta.
Så kom reformationen: katolicismen föll, grundligt i Skotland,
delvis i England, men qvarstod i Frankrike. Härigenom slogs en de
lika intressenas förson ingsbrygga mellan skottar och engelsmän, medan
de förre aflägsnades från Frankrike. Man såg nu under Elisabeth de
forna arffienderna kämpa vid hvarandras sida mot fransmännen, liksom
de gemensamt väpnade sig mot Filip II:s generaler. Jakob VI afvisade
alla tillskyndelser att begagna sig af Englands trångmål för att af
Elisabeth utkräfva hämnd för sin moders tragiska död: det nordliga
riket rustade sig, lika väl som det sydliga, mot den spanska Armadan.
Han visste väl — skref han till Elisabeth — att han af de katolska
främlingarne ej kunde vänta annan gunst, än Odyssevs i Polyfems håla,
att bli uppäten sist . Efter den stora drottningens död åväga bragte
Englands ledande män båda rikenas förening under samma spira,
genom att kalla Maria Stuarts son till Elisabeths efterföljare på tronen.
Men det var blott en personalunion, som 1603 slöts mellan
England och Skotland. Från detta år, som äfven såg Irlands eröfring
fullbordad och som visserligen är en af de vigtigaste epokerna i den
, engelska historien, daterar sig icke det britiska väldets storhet. j»Den
dag, då Jakob intog tronen, nedsteg vårt land» — säger Macauley *) —
»från den rang, det dittills innehaft, och började betraktas såsom på
sin höjd en magt af andra ordningen.» Dragande sig tillbaka från de
europeiska angelägenheterna, var England i ett par mansåldrar
sysselsatt att mot furstemagtens ambitioner skydda, befästa och trygga sin
fäderneärfda medborgerliga frihet; derpå följde real-unionen med
Skotland. Och från den stunden var storhetens mägtiga grundval lagd.
Dermed nekas ej vigten och betydelsen af det förarbete, som ligger
dels i personal-unionens afslutande, hvarigenom den dynastiska
rivaliteten upphörde att utgöra en källa till folkfiendskap, dels i åtskilliga
direkta åtgärder — såsom gemensam infödingsrätt — dels och
slutligen deri att Jakob VI:s (I:s), af sådane män som en Francis Bacon
stödda, planer till en fullständig förening kastade ut unionstanken
såsom ett frö i folkmeningens jordmån. »Hvad vi kunna kalla den
internationella fiendtlighetens kodex, dessa talrika förordningar som
behandla denna ös nordliga bebyggare såsom främlingar och fiender,
af-skaflades fullständigt» **). Så återstäldes ett fredligt och försonligt
förhållande mellan de båda folken, och med detta till bakgrund kunde
sedan deras konstitutionella sammansmältning lättare försiggå, när
omständigheter inträffade som tvungo tankar och sinnen att allvarligt
sysselsätta sig med den redan gamla planen. Och derhän kom man,
sedan handels-rivaliteten mellan båda rikena, engelsmännens fruktan
för skottarnes kolonisationsförsök på näset vid Panamå och de senares
harm öfver företagets misslyckande, låtit den gamla fiendskapen åter
uppflamma och ledt till utmaningar från ömse sidor: skotska
parlamentet voterade 1703 en »säkerhetsakt», som öppnade väg för olika
tronföljd och unionens upplösning, hvilket två år senare af engelska
parlamentet besvarades med ett beslut, som förvägrade skottar, hvilka
*) A. st. I, 68.
**) Henry Hallam: Constitntional Hi story of England. London 1850. I, 310.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
