Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Anmälningar - Nationalitetspolitik för etthundrasextio år sedan. Schiern, Fr., Kongeriget Skotlands endelige forening med kongeriget England till kongeriget Storbritannien (Kjöbenhavn 1867). Af nfn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bördes kriget syntes nära att sprida sin brand öfver öns nordliga del.
Hvad man annorstädes behandlat såsom lifsfrågor, af hvilka folken
hardt när låtit sig bringas i harnesk mot hvarandra, ordnades här,
sedan kärnpunkterna blifvit afgjorda, med det praktiska sinne som
förstår att skilja mellan hufvudsak och bisak, mellan rätt och
rätt-hafveri, samt att någonting offra för ett stort syfte.
Der fanns bland de Skotlands politiska män, som bekämpade
unionen, mer än én, som ej kunde undgå att erkänna nödvändigheten
af att utbyta den personella eller, enligt tidens språkbruk, »regala»
unionen mot ett fastare enhetsband; de fruktade en fullständig eller
»inkorporerande», och ville i stället en »federal» union, med
bibehållande af de bestående särskilda representationerna vid sidan af ett
unionsparlament. De fruktade den i vår tid, i de skandinaviska
länderna, så mycket omordade amalgamationens spöke. Det är nu ett af
de allra betydelsefullaste momenten i’denna verldshistoriska händelse,
att upphäfvandet af Englands och Skotlands särskilda parlament och
deras sammansmältning till en för hela ön lagstiftande representation
alls icke, såsom man nog allmänt föreställer sig, medförde ett
fullständigt utplånande af skiljaktigheterna i de förenade ländernas lagar
och inrättningar: unionstraktaten upprätthöll Skotlands äldre
lagstiftning och lagskipning *). Det storbritanniska parlamentet stiftar lag
för hela det mägtiga öriket, men deraf följer ej, att ju icke andra
bestämmelser fastställas för den ena delen af monarkien, än för den
andra: parlamentsreformen af 1867 omfattade ej Skotland, utan
fullständigas först detta år med en särskild akt för det nordliga
konungariket. Det engelska lynnet är, såsom John Stuart Mill anmärker, ej
intaget af detta »uniformitetsraseri», som herrskar på kontinenten, utan
hyser ett obegränsadt. tålamod mot alla slags oregelbundenheter, så
länge de, hvilkas intressen deraf beröras, ej finna dem tryckande;
der-före har Englands och Skotlands föredöme visat, att helt olika
lagsystemer och förvaltningsinrättningar kunna bestå i tvänne delar af en
och samma stat, utan att hindra lagstiftningens enhet**).
Det iår medgifvas, att skottarne dragit det kortare strået i
af-seende på embeten inom den storbritanniska unionen ***), men derför
har man att tacka uppenbar försumlighet vid unionsvilkorens
fastställande. Och om parlamentet, trots de försigtighetsmått hvarmed man
ville skydda Skotlands presbyterianska kyrka, obestridligen till hennes
skada öfverskridit sin befogenhet, så kan skotska kyrkan derför
närmast anklaga sig sjelf, som under en period af slapphet overksamt
underkastade sig parlamentets ingrepp i hennes besvurna rättigheter,
då det 1712 i Skotland återinförde patronatsrätten f).
För att till fullo fatta och väga betydelsen af den skotsk-engelska
realunionen, sådan den 1707 åvägabragtes, skulle man — anmärker
förf. uti inledningen till sitt ypperliga arbete — kasta blicken såväl
framåt som tillbaka; man skulle se till, huru förhållandet mellan
engelsmän och skottar sedermera utvecklat sig i adertonde och nittonde
*) Schiem, sidd. 77—78. Jmtr., angående olikheterna mellan de engelska och skotska
institutionerna: Bowyer: Commcntarics on the constitntional law of England. London 1840.
J. St. Mill: On representative govemment. Kap. XVII.
***) Schiern, sidd. 132—133.
f) C. G. v. Rudloff. Skotska reformationens historia. Ofvers. II, 497.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
