Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Om kyrka och presterskap. (Med anledning af kyrkomötet). Af Victor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
niskas auktoritet eller ställa sig i förhållandet af ett omyndigt barn
till någon annan. »I skolen», säger Kristus, »icke kalla någon eder
fader (i andliga ting) på jorden; ty en är eder fader, Han i
himmelen» (Matth. 18: 9). Och det är tillika strängt förbjudet dem, som i
förståndsgåfvor och kunskaper öfverträffa de öfrige, att derpå vilja
grunda ett företräde i anseende och ställning. »I skolen icke kalla
eder mästare», heter det om dem, »ty en är eder mästare, och I alla
ären bröder» (Matth. 22: 8). Härmed är stafven bruten öfver allt
»papa»- och »pfaffen»-välde.
I öfverensstämmelse med denna församlingens betydelse bar
upptagandet af nya medlemmar i henne karakteren af en
församlingsangelägenhet. Doplöftets afläggande var en personlig handling inför henne
och erfordrade en borgen af sådane församlingsmedlemmar, som känt
den dopbegärande och iakttagit hans vandel under en flerårig
pröf-ningstid. Hans upptagande i församlingens gemenskap beseglades
dermed att han fick tillträde till brödramåltidema. Döplöftet innebar,
att man trodde läran sådan församlingen erkände henne.
Den kristna församlingens grundegenskap att vara den af Gud
helgade demokratien, som blifvit införd i verlden, för att efter hand
omgestalta denna och nedbryta alla skiljeväggar, hvilka sjelfviska
lidelser, menskliga beräkningar och menskligt oförstånd upprest emellan
barnen af samme fader, denna dess grundegenskap afspeglade sig ock
i gudstjenstens inrättning. Kristendomen uppstod i judendomens sköte,
men det var ej det judiska templet med sina olika förgårdar, sitt heliga
och sitt aldra heligaste — hvilka antydde så att säga olika religiösa
rangklasser — som blef typen for de kristnes bönehus; utan det var
dels den demokratiska synagogan, dels, och företrädesvis den gamla
verldens folk- och domstolssal, basilikan, som tjenade till föredöme.
Det var den borgerliga, sig sjelf styrande kommunens typ, i hvilken
den nya religiösa anden igenkände sin egen. Samlingsplatsen för
gemensam andakt blef en sal, i hvars bakgrund de äldste hade sina
säten; framom dem talade den ur församlingens midt framträdande
siaren, läraren eller parakleten, vänd till församlingen, som, uppfyllande
salen i öfrigt, skulle i hans ögon vara det verkliga templet, den helige
andens bostad, ur hvars nådegåfvors fullhet han sjelf erhållit ordets
nådegåfva. Och när han talade, ingifven af denna ande, så skulle det
vara om Guds tillbedjande i anden och sanningen såsom om den enda
verkliga gudstjensten; om den sjelfviska viljans hängifvenhet under
Guds vilja såsom om det enda verksamma offret; om den genom
kärleken till Gud verkade kärleken till bröderna; om budet: »hvad I
viljen att menniskoma skola göra eder, det gören I ock dem», såsom
den grundsats, hvilken efterhand skall genomtränga alla samhällslifvets
förhållanden, alla dess lagar och inrättningar, omgestalta familjerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
