Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Om kyrka och presterskap. (Med anledning af kyrkomötet). Af Victor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Derfor äro de allena det heliga och andeliga presterskapet, hvilka
äro rätta kristna... Nu är Kristus den höge och öfverste presten, af
Gud sjelf smord, har ock offrat sin egen kropp för oss, hvilket är det
högsta presterskap; for det andra har han uppå korset bedit for oss;
för det tredje har hän äfven förkunnat evangelium och lärt alla
men-niskor att känna Gud och sig. Dessa trenne embeten har han gifvit
oss alla; derför, emedan han är en prest och vi hans bröder, så hafva
alla kristna magt och befallning att predika (och mäste så göra) och
träda fram for Gud, bedja den ene för den andre och offra sig sjelfve
Gudi...
Nu torde du säga: är detta sannt, att vi alle äro prester och
skola predika, hvad för ett väsen lärer det då icke blifva? Skall det
då icke vara någon åtskilnad bland menniskorna, och skola q vinnorna
äfven vara prester? Svar: uti det nya testamentet (det vill säga: tiden
efter Kristus och allt framgent) borde med rätta inga prester bära
rakade plättar’), icke att det uti sig sjelf vore något ondt — man
kunde ju fritt låta raka sig hel och hållen — utan derför att man
icke måtte göra någon åtskilnad emellan dem och en gemen kristen
man, hvilket tron icke kan lida: så att alla de, som nu heta prester,
vore lekmän, såsom de andre, och blott några få män af församlingen
blefve utvalde till det embetet att predika. Alltså är det blott en
åtskilnad till det yttre, för embetets skull, hvartill någon af
församlingen varder kallad; men inför Gud är ingen åtskilnad; och varda
endast derför några utur hopen framdragne, att de i församlingens
ställe skola föra och drifva det embete, som alla hafva; icke att den
ene skall hafva mer magt än den andre. Derför bör ock ingen af
sig sjelf uppträda och predika i församlingen; utan man måste
framdraga och uppsätta en utur hopen, hvilken man åter må afsätta, när
man vill.
Nu hafva dock desse (af församlingen ursprungligen valde och af
henne beroende embetsmän) upprättat ett eget stånd, såsom vore det
af Gud, och hafva vunnit ett sådant privilegium, att midt i
kristenheten är nästan en större åtskilnad än emellan oss och turken. Men
när du vill se en kristen, så måste du icke se någon åtskilnad och
säga: »detta är en man eller en q vinna, en tjenare eller en herre,
gammal eller ung», ty Paulus säger (Gal. 3: 28): detta är allt ett och
idel andligt folk. Derför äro de alla prester och må alla förkunna
Guds ord; undantagandes att qvinnor icke skola tala i församlingen,
____________ \
’) De »rakade plättarne» voro på Luthers tid, såsom ännu inom den katolska kyrkan,
det gemensamma nniformstecknet for alla prester. Klart är, att Luther här bryter stafven
ej blott öfver »de rakade plättarne», utan äfven öfver allt presterligt utiiformsväsen, vare
sig kragar, kappor eller biskopskors, emedan »tron icke kan lida någon åtskilnad mellan
presten och en gemen kristen man.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
