Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett öfverläggningsämne för kyrkomötet. Af J. A. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfVer djuren och flere herrliga förmåner. I det nya
redaktionsförsla-get tillkommer ännu »kroppens odödlighet» såsom ett utmärkande
företräde hos de första menniskoma före fallet. Detta har såvida en grund
som det i 1 Mose B. 2: 17 säges: »Hvad dag du deraf äter skall du
döden dö», och i 3: 22, 23, att Gud dref Adam ur paradiset, på det
han icke tillika skulle äta af lifvets träd och lefva evinnerliga. Men
det lärer ej kunna nekas, att detta lärostycke har stora svårigheter.
Hvad först protoplastemas medskapade vishet angår, så synes den ej
varit särdels stor, då de så snart läto sig bedraga af ett skenbart
godt. Heligheten såsom både obepröfvad och obefästad synes knappt
hafva fortjent ett sådant namn. Kroppens odödlighet åter såsom ett
särskildt företräde hos de förstskapade har så ringa exegetiska skäl för
sig, att man snarare kunde tro motsatsen. Det blir alltid vågadt att
Öfversätta hotelsen: »du skall döden dö» med att blifva dödlig.
Snarare synes det vara en figurlig beteckning af det osaliga tillståndet
efter döden, såsom ett straff för synden. Hos Paulus står döden
stundom i motsats med det eviga lifvet uti och genom Kristum. Visst är
åtminstone, att apostelen talar om den första menniskan såsom »af
jordene jordisk», 1 Kor. 15: 47, samt att vår kropp, sådan vi hafva
den af Adam, såsom sinnlig och upplösning underkastad, éj kan ärfva
odödlighet; och detta öfverensstämmer äfven med den mosaiska
berättelsen 1 Mose B. 2: 7, att menniskan var skapad af jordens stoft,
samt 1 Mose B. 3: 19: »Du äst jord och skall åter varda jord.» Då
derjemte den mosaiska berättelsen om ormens talande m. m. har
någonting mytiskt och outredt, så lärer det synas föga välbetänkt
att nu ånyo i katekesen införa dogmen om de första menniskornas
fysiska oförstörbarhet, sedan den engång ur densamma bortgått. Det
är sannt, K. har ej direkte utsagt kroppens odödlighet, men då här
talas om det Guds beläte, som gick förloradt genom syndafallet, så
lärer intet annat kunnat menas. Efter vår oförgripliga mening var de
förstskapades företräde snarare ett andligt än ett kroppsligt, och
bestod mera i själens naturliga oskuld och harmoni samt i viljans
riktning till det goda, än i en öfverträffande vishet och befästad dygd.
Frågan är nu, om den medskapade fullkomligheten helt och hållet
gått förlorad genom syndafallet. Det nya katekesförslaget, fr. 125,
påstår detta i likhet med L., men bestyrker ej med något bibelspråk
om och till hvilken grad detta skett. Fäster man uppmärksamhet på
1 M.-b. 9: 6, Jak. 3: 9, 1 Kor. 3: 17, så kunde man tro, att detta
Gudsbeläte ännu är qvar. I hvaije fall är det för mycket sagdt, att
det alldeles gått förloradt, då man rättare kunnat säga, att det blef
fördunkladt och försvagadt i så måtto, att harmonien mellan menniskans
högre och lägre förmögenheter blef rubbad. Svaret på den 127 fr.
om den förändring, som hos menniskan uppkom genom fallet, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
