Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett öfverläggningsämne för kyrkomötet. Af J. A. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
for ringa värderad, om den förslösades på rent af oskäliga och viljelösa
subjekter.
K:s fråga 202, efter den redaktionsförändring den erfor genom
Presteståndet, innehåller, att »på yttersta dagen de dödas kroppar skola
med sina själar återförenas, och menniskoma uppstå till evigt lif eller
evig fördömelse.» Detta innebär och skall svårligen kunna annorlunda
fattas, än att menniskosjälame vid uppståndelsen förenas med
öfver-hufvud samma kroppar, som nedlades i grafven. Sådan är likväl icke
Pauli uppståndelselära, som säger 1 Kor. 15: 36 ff. att det du sår,
det får icke lif, utan blifver dödt, att Gud gifver en kropp som han
vill, och att, såsom det finnes jordiska kroppar, så finnas ock
him-melska kroppar samt att kött och blod kunna icke ärfva Guds rike.
Om vårt jordiska hus, heter det vidare, varder nedslaget, så hafva vi
en byggning af Gudi, ett hus det evigt är i himmelen, och vi sucke
efter att dermed öfverklädde varda, 2 Kor. 5: 1 ff. Detta gifver ju
ej otydligt tillkänna, att efter Apostelns mening vår nuvarande kropp
ej är ämnad att med själen återförenas, utan att den fastmer liknar
ett hölje, som skall afläggas och förbytas med ^tt annat, af himmelsk
art. Man har visserligen trott, att såsom af den bortdöende plantan
dock ett frö qvarblifver, som drager till sig nya ämnen och bildar en
ny plantkropp, så skulle, sedan det menskliga kroppslifvet blifvit i sina
materiella delar upplöst, dock ett frö blifva öfrigt och i kraft af Kristi
inneboende anda kunna utveckla sig till ny gestalt och en härligare
kropp. Ett sådant förklaringssätt må väl vara välkommet för den
sinnliga menniskan, som äfven i sitt kroppsliga väsende ej skulle vilja
helt förintas, utan i det tillkommande lifvet medtaga åtminstone ett
frö eller en ringa del af det organ, med hvilket hon här lefvat och
verkat. Men denna slutföljd kan dock, såsom ofvan är visadt, icke
bestämdt dragas af Apostelns ord, hvilka tvärtom synas beteckna den
blifvande menniskokroppen såsom en ny skapelse. L:s katekes säger
i stället fr. 239 att kropp och själ i döden åtskiljas, att den förra
dör och den sednare är odödlig: men inlåter sig ej på frågan, huru
begge återförenas för att såsom en varelse på yttersta dagen uppstå.
Denna varsamhet i en kateketisk lärobok hör utan tvifvel gillas. Ty
äfven kyrkofaderae voro i denna punkt af olika meningar. Origines
hyllade mera det paulinska lärosättet om en andlig kropp, men
Hiero-nymus och Augustinus deremot fasthöllo strängt identiteten af vår
nuvarande lekamen med den nya som uppstår. Det Apostoliska
Sym-bolum hade, såsom bekant är, från början »köttets eller lekamens
uppståndelse», men den Nicænska trosbekännelsen upptog i stället den
allmännare uttrycksformeln: »de dödas uppståndelse», som utan tvifvel
är den rätta, och vid förslaget till ny kyrkohandbok äfven förordades
af Sverges Prestestånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
